Nej, jag är inte speciellt bra på flipper — heller. Men hade inte bonden vid mitt sommarställe bytt ut grinden mot en färist (galler som gör att bilar och cyklar kommer förbi, men inte klövdjur) hade möjligheten varit betydligt större. De tafatta försöken att glänsa på baren i Bergsundsstrand, där bodde i några år, gav inga high-score, men ändå fina minnen om flipper-spelets förtjänster.

Vid NVP:s besök hos Nacka flipper (läs artikeln här) så kom jag underfund med att jag inte spelat så mycket flipper i min ungdom, men att jag faktiskt haft chansen. Och då blev jag lite bedrövad. För flipper är kul, kult till och med, det är bollsinne och känsla. Och spänning.

I byn vid sommarstället fanns en given samlingspunkt för ungdomar; caféet med ett rikt utbud av hembakta kakor, samt en jukebox och ett par flipperspel.
Dit cyklade man varje kväll, och även på dagtid om det var dåligt väder. Men för att spela och bli bra på flipper behövdes mynt. Det är där färisten kommer in i bilden. För att få ihop pengar till förströelser fanns ett mycket enkelt sätt i min tidiga ungdom — att sitta grindvakt (måste man förklara detta också?). Vägen utanför huset gick till ett populärt utsiktsställe, men för att komma dit var bilisten tvungen att passera en grind. En vacker kväll kunde man därför som grindvakt få ihop till många flipperomgångar, för det var på den tiden då folk hade mynt i fickorna och förstod idén med grindvakter.

Men så tyckte länsstyrelsen att bonden kunde få bidrag till ett färistgaller istället, och vips så var myntinflödet borta, likaså min flipperkarriär.

Sedan visade det sig att jag inte heller brydde mig om tv- eller dataspel, utan föredrog korsord och couronne (ska även detta behöva förklaras?), kanske för att min svaga karaktär vet vad ett spelberoende kan leda till.

Under intervjun i flipperhallen kom vi fram till att flipper är mer kultur än sport.
Det får en att tänka på en av de bästa sport/kultur-episoderna i svensk litteratur, i Klas Östergrens ”Gentlemen”. Under en prestigefylld flipperspelsduell låter en av bröderna Morgan helt iskallt kulan rinna ner utan att röra ett finger — för att se hur spelet ger tillräckligt med extrapoäng för en knapp seger.

Sedan visar det sig att anledningen till att Leo eller Henry Morgan släppte kulan och bara lämnade lokalen var att han blev förbannad på att hans tjej gick iväg med en annan kille — men det förstod inte åskådarna.