Att det är synd om småfåglarna när det är en snöig och kall vinter har man ju hört. De har svårt att hitta mat. Så vi köpte talgbollar på ICA och hängde upp i buskarna.  Sen satte vi oss på verandan för att se hur de små liven skulle bli glada och kalasa på bollarna. Icke. Först trodde vi att de inte upptäckt dem, men så var det inte.  Många fåglar flög runt och kollade, några satte sig vid  bollarna och petade lite håglöst i dem, ungefär som barnen i skolbespis-ningen när det serveras kokt fisk.  Sen flög de  iväg för att kolla fågelholkarna  istället. 
    Varför vill fåglarna  inte äta talgbollarna?   Jag har funderat på detta och har några förslag:   1. De gillar inte ICAs talgbollar. Kanske är småfåglarna gråsossar som av princip bara  äter fågelmat från Konsum. 2. De förbereder sig på bosättningen och parningen och är helt enkelt för kåta för att tänka på mat. 3. De gillar inte konstgjorda matbollar  och vill bara äta ekologiska produkter.  4. De är helt enkelt inte hungriga.
   Av mina tidigare blogginlägg har jag förstått att Nacka och Värmdö vimlar av smådjursexperter. Så nu bollar jag frågan om småfåglarnas matvägran vidare till dem. Jag vore tacksam för ett svar.

Så var det dags igen. Glaset i busskurerna sönderslaget för tionde gången. Meningslös förstörelse av ungar som inte har något för sig.   Sysslolöshet  är orsaken till många brott, även bland vuxna.  "All lynchning kommer av långtråkighet" sa Voltaire. Sen kan man fråga sig varför busskurerna har glasväggar. Kanske pansarplåt vore bättre. Tyvärr får man sällan tag i  missdådarna   och  övervakningskameror överallt vore faktiskt  inte så kul.   Och får man fast några   åker föräldrarna på att betala skadorna.  Föräldrar som  är helt ovetande om vad deras små söta barn gör när de är ute på kvällarna: "Inte min lilla Oskar. han skulle aldrig göra så!" Jag tycker   busungarna själva skulle få jobba för att ersätta skadorna.  De kunde få sopa glas i några veckor tills de inte vill se en glasbit mer. 
     Sen tänker jag på mina egna bus i tolvårsåldern. Alla vuxna tycker ju  att deras bus var mycket fantasifullare och roligare än dagens. Det tycker jag också, det är ett osvikligt  ålderstecken.  Utåt var jag ett snällt och änglalikt barn, men min själ var svart. Vi fyllde den elake skolvaktmästarens brevlåda med gul målarfärg för att hämnas.  Vi skruvade loss gamle borgmästar Dahls spaljé och satte den över Borgmästarvägen så bilarna inte kom fram. Vi stal rektor Cullbergs stora glasstårta ur skolhememmets frys,  så gästerna vid hans middag för skolstyrelsen och hans bror biskopen inte fick någon dessert. (Glasstårta var väldigt dyrt och fint på 50-talet).      
  "Men det var iallafall ingen meningslös förstörelse" tänker jag, tills jag minns hur vi kom på att om man drog in vatten i en cykelpump kunde man skjuta en jättelång vattenstråle och pricka gatlyktorna med. Det var väldigt kul att se hur lampan lyste jättestarkt några sekunder för att sedan slockna.  Vi tog med oss en vattenhink och mörklade många kvarter...
    Hade jag och min kompis åkt fast för allt detta hade vi fått fan för det. Med all rätt.  För det där med glasstårtan kunde vi ha blivit relegerade. Uppfostran var strängare på 1950-talet. Men vi var lika busiga för det.
Åtminstone jag och min kompis.

När jag var sjutton år dejtade jag en tjej som hette Sussie. Hon bodde i Surahammar och hade ljust lockigt hår och blå ögon. Det hade alla tjejer på 60-talet vill jag minnas.   Jag köpte en lättviktsmotorcykel och åkte för att hälsa på Sussie.  Det blev en kort romans och om denna snöpliga kärleksaffär skrev jag en sång: "Balladen om Sussie", som jag spelade in på skiva 1978.
    Ett par år in på 80-talet  ringer telefonen och när jag lyfter luren hör jag en kvinnoröst som säger: "Hej Finn, vet du vem det är som ringer?".
   Märkligt nog kände jag direkt igen Sussies röst - sensuell och lite hes - fast jag inte hört den sedan 1962. . "Ja det är Sussie" svarar jag. "Vet du vad jag ringer ifrån?"   "Ja, du ringer väl från Surahammar" säger jag.
För på något vis tror man ju att folk stannar kvar där man har ställt dem. "Nej, jag ringer från  Bahrein", svarar Sussie. "Jaha, vad kul, vad gör du där då?" undrar jag.
    Då berättade Sussie sin historia. Hon hade gift sig i Surahammar och fått barn, villa, vovve,Volvo och allt det där. Hennes liv verkade gå på räls. Så hade det kommit en engelsk flygare till Surahammar (vad han nu gjorde där).  Sussie hade blivit blixtkär, hon  lämnade man och barn och flyttade med flygaren till Bahrein där han jobbade. En gammal kompis till henne hade hört min sång och skickat ner skivan till Sussie. Det var det som fått henne att ringa, hon ville tacka för låten samt påpeka några små överdrifter i den (sådana som diktare brukar ägna sig åt). Sussie och jag pratades vid en stund och jag önskade henne lycka till med sitt nya liv....
    Den här historien brukar jag berätta för publiken när jag sjunger min sång om Sussie. Men tydligen är den inte slut än. I förrgår hörde Sussie av sig igen,  denna gång via Facebook. Jag har svarat och väntar nu på att hon ska berätta om sina fortsatta öden de senaste trettio åren.  Det ska bli intressant.
   

Vargjakten i Sverige har väckt starka känslor. Varför ska man skjuta dem när de finns så få? frågar sig många.
Och i glesbygderna lever det gamla varghatet kvar - utrota varenda en!
   Jag tror inte det bara  handlar om vargar, det här berör något djupare  inom oss.  Vargen är en stark symbol, en drömbild ur vårt undermedvetna. Det finns något kluvet i oss moderna svenskar, vi lever å ena sidan i ett tekniskt avancerat välfärdssamhälle, vi är en del av det moderna projektet. Vi anses som rationella och pragmatiska, tryggt välutbildade barn av den sociala ingenjörskonsten. Men samtidigt  med detta  löper inom oss ett mörkare stråk bakåt  till naturen, där vi ser med misstro på utvecklingen, en vresig motström som går tillbaka till vårt allmogeförflutna.  Det är inget logiskt tankemönster, det är en känsla. Mitt i den bästa av alla konsumtionsvärldar är det en känsla -  av förlust. 
   Det är denna känsla som får berusade svenskars ögon att tåras när de hör en visa av Dan Andersson, det är den känslan som får miljöpartiets opinionssiffror att öka - miljöpartiet som är vårt enda riktigt religiösa parti, eftersom svenskarnas religion faktiskt inte är konsumtionen, utan naturen. Vargen i frihet  lockar oss och fyller oss med skräck, det är svårt att stå emot...  Och alla, från lönnfeta konsulter till uttråkade byråkrater, vill vi gärna tro att vi har åtminstone en liten varg kvar någonstans inom oss. 
   Den ryske visdiktaren Vladimir Vysotskij skrev sången "Vargjakten", det blev hans största succé. Refrängen lyder:

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna,
de skjuter honorna, de skjuter ungarna
och snön är röd som våra flaggor av vårt blod.

   "Vargjakten" handlar naturligtvis bara till det yttre om en reell vargjakt. Vysotskij berättar om hur han blev uppkallad till en sovjetisk makthavare för att framföra  sången. På darrande ben infinner han sig på ministerns kontor och sjunger sin "Vargjakt".  Men ministern låter inte häkta honom, han applåderar och häller upp ett glas åt Vysotskij och säger:
 - Men det handlar ju om mig, om oss alla. Varför talar ni om vargar?

Ja i varje fall i media och i politiken. SvD har en kvalitetsredaktör på ledarsidan som tar emot läsarnas iakttagelser om fel och oklarheter i tidningen. Igår kommenterade han en krönika av Andres Lokko som folk hade hittat fel i. Henning Mankells böcker hade alltså inte sålts i 300 miljarder exemplar och avenyerna i samtliga afrikanska länders huvudstäder kantades inte av guldstatyer föreställande den svenske författaren, som Lokko skrivit. Kvalitetsredaktören fann sig föranleden att påpeka att detta ska betraktas som "humoristiska stilgrepp"...
   För politiker är ironi ännu farligare. När förre S-ministern Jan O Carlsson för några år sedan orsakade kvällstidningsrubriker och  folkstorm för att han haft en kräftskiva med sina  regeringskollegor och således slösat med statliga medel, gick han i svaromål. "Slöseriet"  bestod av ett par vinboxar och några förpackningar kräftor -  en ganska blygsam representation kan man tycka - och Jan O Carlsson tillät sig att vara en smula ironisk. Det tog hus i helsike och Carlsson fick avgå.
   Jag tycker det är synd, politiken skulle vara roligare om fler vågade raljera mera och inte vara så pretto. Själv skulle jag vara helt olämplig som politiker -  jag skulle inte sitta kvar en vecka.

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt -
se, framom henne dimma
och bakom henne natt! ...

   Så börjar Viktor Rydbergs Jubelfestkantat. Den läste man som nyårsdikt i radio för en del år sedan. Den är en riktigt maffig dikt (eller trudelutt om man vill uttrycka saken så).   Lite längre fram i dikten står de bevingade orden:

Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till...

   Det berättas att när Viktor Ryderg skulle skriva denna dikt, som var beställd till jubelfestpromotionen i Uppsala
1877, låste han in sig med en flaska konjak. När flaskan var tom var dikten färdig. Så kunde det ofta gå till när man diktade på den gamla goda tiden. Kanske inget att rekommendera för nutida popsnören och rockpoeter. 
Jag önskar alla ett gott nytt år  - med tankar, kärlek och drömmar!  

För en hel del år sedan gick chalmerstudenterna ut en natt och skyltade om alla infarterna till Göteborg. Det räckte med att sätta upp dekaler med tre nya bokstäver så blev det Ankeborg istället för Göteborg. Jag har tänkt på det där ibland, det var framsynt,  fast idag är det  hela Sverige som framstår som ett Ankeborg.
   Vi gick in på nätet för att leta efter recept på anka som vi tänkte äta på juldagen, men det fanns inte så många, mest stod det om Anna Anka.  Jag har aldrig sett mer än ett par minuter i TV med denna underliga figur, det är för mig  svårt att förstå varför så många har retat sig på henne. Det är bara  lättlurade rättänkande svenskar som kan gå på denna konstgjorda mediaprovokation. Jag är inte ens säker på att Anna Anka existerar i verkligheten.
    Och säkert är hon stylad att säga sina dumheter för att  TV3 ska locka tittare - eller rättare sagt annonsörer - som det ju egentligen handlar om. Då är Sverige ett av de tacksammaste länderna att placera fru Anka i, eftersom tittarna här så lätt går rakt i fällan och blir upprörda - vilket lockar ännu fler tittare (=annonsörer).
    Nåja, detta var ett sidospår. Vi hittade ett recept vi klippt ur SvD för ett par år sedan. Helstekt anka med apelsinsaft och grönpepparsky serverat med päron i ingefära, pärllök och gröna linser. Mums och god fortsättning!

Jag har hört villaägare som säljer huset bland annat för att slippa snöskottningen. Det verkar lite löjligt i Mälardalen där det så sällan är riktig vinter.  Själv blir jag jätteglad när jag får gå ut och skotta.  Läkarna säger att det är en värdelös motion, man vrider kroppen fel och får ont i ryggen. Många får hjärtinfarkt på kuppen.
    Det bekymrar inte mig.  Min kropp mår bra av att skotta snö, jag blir på gott humör.   Hellre dör jag med snöskoveln i handen än av leda framför TV:n.  Jag är inte så förtjust i de breda skyfflarna som man föser bort snön med. Tacka vet jag en klassisk  böjd skovel som man får lyfta upp och skicka iväg snön med.  
    Snöslunga? Ja, kanske om jag bodde i Gällivare och hade en lång uppfart. Men snöslunga i Stockholm - det  är bara för mesproppar.

"Underbart farbror Finn" skrev min brorson Anton från Hamburg om en av mina bloggar. Anton har huvudrollen i Tarzan - Disneys musical i Hamburg, han är megastjärna där och sjunger varje kväll för 1700 människor.  Det är en blixtrande karriär för en tjugotreåring från Växjö, men så har han också en underbar röst som får publikens ögon att tåras. Jag vet inte var han har fått den rösten ifrån - inte är det från mig.
   Anton har alltid älskat att showa, jag minns när han bara var fem år gammal och stod och sjöng i Byxelkrok när vi firade midsommar: "Det var en gång en flicka som red på ett svin..."  Sen lämnade han farbror Finns snapsvisor och började sjunga på allvar. Anton gick på musicalutbildning i Göteborg och gick samtidigt till finalen i uttagningen till TV-såpan Andra avenyn. Som tur var vann han inte, då hade han fått harva med den i flera år.
   Knappt färdig med utbildningen erbjöds han huvudrollen i Les Miserables i Bergen i Norge. Han tackade ja men var samtidigt med i en gigantisk tävling i TV  i Tyskland om huvudrollen i Tarzanmusikalen med musik av Phil Collins. Han slog ut 10.000 tyskar och fick rollen! (Så han fick tacka nej till Les Miserables).
   Nu sjunger han och kastar sig i lianerna för utsålda hus i Hamburg sen mer än ett år tillbaka. Anton är en stor kändis i Tyskland, men han är okänd i vårt provinsiella hörn av världen. Han var med i Allsång på Skansen när han hade musicalledigt ett par dagar, men det hördes inte ett knäpp från svenska medier. Man kan undra varför vi bara uppmärksammar när svenskar kommer fram i USA och inte när de har framgångar i resten av världen.
     Anton själv skiter i detta, han kommer förvisso att gå långt. Förr brukade han säga att Finn Zetterholm var hans farbror. Nu är det jag som säger att Anton är min brorson. Vill ni lyssna på ett smakprov på Youtube kan ni söka på Anton Zetterholm.

I Svenska Dagbladet idag står Herta Mullers Nobelföreläsning. Ta er tid att läsa den, den är helt enastående, bland det bästa jag läst! Gripande starka ord som går direkt in i hjärtat på en.  Jag har inte läst någon bok av henne, men det ska jag göra nu. Den här gången har Nobelpriset hamnat rätt .

Man kunde skriva avhandlingar om att steka kött - det finns förmodligen sådana.  Själv har jag sedan många år försökt steka den perfekta köttbiten. Det kan verka enkelt men det är det inte alls. Först beror det naturligtvis på köttets kvalitet och eftersom Sverige har så dålig köttkultur är det inte så enkelt att få tag i bra köttbitar. Köttet man köper är i regel inte tillräckligt hängt. Det beror på fanatisk hälsokontroll i Sverige, vad som i riktiga köttländer anses välhängt menar man härhemma är för gammalt och nästan skämt.  Kostnaden att hängmöra kött är ett annat skäl. Fast jag har hittat vacumpackad brasiliansk och tysk biff för 99 kr kilot som har varit bättre än hängmörat över disk à 400 kr kilot.
 För ett par år sen provsmakade jag biff som några entusistiska säljare bjöd  - på OBS´ matavdelning. Det kom från ekologiskt uppfödda djur på Gotland som säkert var väldigt lyckliga. Men det var så segt att jag skulle behövt gå till verktygsavdelningen för att få tag i något att dela det med.
   Så gäller det stekpannan. Köttet måste vara rumstempererat innan man steker det och man får inte lägga för mycket i pannan, men sådant vet nog de flesta. Att steka en köttbit i en dyr treskikts stekpanna med beläggning av teflon eller titan eller något annat hightec är värdelöst. Ju dyrare ju sämre kan man faktiskt säga eftersom bottentjockleken gör att temperaturen inte blir tillräckligt hög.  Sådana pannor är utmärkta till fisk, kyckling, grönsaker, schnitzel och sådant, men inte till att steka en bit entrecote i.  Det enda som duger här är en hederlig gjutjärnspanna. Har man ingen gammal  finns det utmärkta nya t.ex.  från Skeppshult.
   Nu finns det folk som vill ha helt genomstekta köttbitar men de kan sluta läsa här.  Själv tycker jag att köttet ska vara rött inuti. Inte blodigt, men inte heller medium, mera åt rött till.  Det heter något på  stekhusspråk som jag just nu inte kommer på. (medium rare?)  Men ytan måste bli så brynt att den stänger porerna. Annars kan köttet bli just så torrt som genomstek-barbarerna vill ha det.
    När man ska salta och peppra finns det olika åsikter om  det bland proffsen. En del säger att man ska vänta med det till slutet av stekningen, annars drar saltet ut köttsaften. Andra säger att man ska salta och peppra innan man börjar steka. Jag har prövat båda metoderna men lutar numera åt det senare. Kryddningen når längre in i köttet då.
   Ja, det var några åsikter från en köksamatör. Det vore intressant att veta vad min bloggkollega Hannu, som ju är proffs, tycker om detta svåra ämne.  

Min bloggkamrat Konstantin Irina berättade att han delade båt med Ian Wachmeister. Jag hade också med Ian  att göra för några år sedan. Det var valår och partidagar i Sundsvall, där alla partiledare skulle medverka.  Jag var engagerad  av P4 för att gissla dem i några radioinslag. Jag gjorde mitt bästa för att vara riktigt elak mot dem allihopa. Det var ganska kul att framträda i direktsändning i radio från en scen samtidigt som partitopparna satt i lokalen. De flesta höll god min i elakt spel och flinade åt mina giftigheter, men inte Ian Wachtmeister.  
   Jag minns att jag sa att det  stod en doft av lågprisvaruhus omkring Bert och Ian och att snarare än ett politiskt parti associerade jag Ny Demokrati med ett parti lagerskadade nylonskjortor. Sen sa jag att Ny Demokrati var bra för nykterheten i landet. Jag beskrev hur några vanliga svenskar söp till på lördagskvällen och i fyllan började någon av dem hojta  att alla djävla tjänstemän och byråkrater i landet skulle bort, liksom alla djävla "soschialhjälpstagare" och somalier och svartskallar  och att" jag kan lösa det här landets problem om jag bara får en vecka på mej..."
Så beskrev jag hur han som hållit denna harang vaknar nästa morgon fruktansvärt bakis och frågar sin Gullan:"Vad fan sa jag inatt?"  Och Gullan svarar att "alltihop står att läsa i Ny Demokratis partiprogram, så därför behöver du inte supa till nästa helg för att lösa landets problem..."
    När jag kommit så långt såg jag hur Ian Wachmeister reste sig och och lämnade lokalen och slog igen dörren efter sig med ett brak.
    Så där  lyckades jag faktiskt över förväntan med mitt inlägg.

Jag vill meddela att jag kommer att rösta på Nackalistan i nästa val. De har motionerat om att satsa 1.5 miljoner på skolbiblioteken 1.3 miljoner för barn- och ungdomsböcker samt 0.7 miljoner till böcker för nya svenskar, samt funktionshindrade och synskadade. Heder åt ett sådant initiativ!

Jag har en del puritanska artistkollegor som aldrig skulle kunna tänka sig att släppa in en journalist för att göra ett hemma hos-reportage.  Jag har aldrig förstått varför, själv har jag ställt upp på flera stycken under årens lopp.
   Det lustiga är att samma personer som är så negativa till att någon tar  bilder från deras hem kan ställa upp i snyftintervjuer och lämna ut sitt själsliv och sina kärleksrelationer  (jag ska inte nämna några namn),  det skulle jag däremot inte göra. Men folk får göra som de vill bara de inte gör det på gatan och skrämmer hästarna, som Oscar Wilde sa.
    Vi tittar vällustigt på TV-serien om Sveriges fulaste hem som inredarna  Simon och Thomas tar hand om. Ibland blir det snyggt efteråt,  ibland blir det ganska gräsligt, men det där är ju en smaksak.  Fast alla dessa smakfulla inredningar tycker jag alltid ser en smula själlösa ut. Som min mamma sa när hon tittade på rumsinteriörerna i en möbelkatalog: "Usch, det där påminner mig om fester jag har varit på och haft fruktansvärt tråkigt".
    Inredaren Simon avskyr svenskarnas vitrinskåp, som han tycker de samlar en massa fula saker i.  Jag tycker han har missat poängen, folks vitrinskåp är artefakter av vår tillvaro som ger  viktiga bidrag till kulturhistorien och mentalitetsforskningen.
   Nu ska jag berätta om några saker som finns i vårt vitrinskåp. (Det är ett skåp i glas och björk - Ikeas Stockholmsserie, om någon nu skulle vara intresserad - och där finns bl.a: 
Ett sepiafärgat kort från 20-talet där min mamma dansar i vit lång bastkjol.
Ett gammalt snett kakfat med två porslinsfat över varandra.
En häst i svart lera som min yngsta dotter Klara gjort.
En gammal bok med skrivtecken och sidenpärmar som min pappa fick i present  i Kina.
En tesil av lätt krackelerat porslin.
Flaskor med Cognac och Calvados (Ja, jag tycker det är töntigt att ha sprit i glasskåp - men det är för kallt i skafferiet för sådana spritsorter.)
Två gamla  leksakslamm med tändsticksben och tovig ull.
En kasperdocka med hundhuvud och utsökta skor med sulor och skosnören, som Klara gjort.
Tre riktigt  kitschiga porslinskorgar som vi fick i present när vi oinbjudna hamnade på ett bröllop i Malaysia.
"Europas muséer" - två stora böcker med inklistrade bilder  av berömda målningar. Böckerna fanns på min morfars tandläkarmottagning och Goyas tavla "Den nakna Maja" har någon erotiskt lagd patient  med tandvärk petat loss och knyckt.
Ett  litet  indiantält av brunt läder (gjort av Klara förstås...).
Ett litet silverhorn, som är ett  pris instiftat av Lennart Hellsing och som jag är mäkta stolt över.
Två gamla stiftpennor som man doppade i bläck förr i världen.
Bläckhornet man doppade pennorna i...
   Ja, det här var ett urval av avlagringarna från ett hem i mellansverige i början av 2000-talet....
  


   

Alla vill förstås ha  mer betalt för det de gör, jag också. Fast min ersättning ryms inte i lönediskussionerna, i min bransch  råder påkens och huggtandens lag: där beror det  inte på hur bra jobb man gör, bara hur känd man är.   Är du tillräckligt känd räcker det bara med att du visar dig, så kan du tjäna en rejäl hacka. Som åldrad halvkändis är mina gager ganska anspåkslösa, de varierar också mycket. Självklart är det stor skillnad på vad jag tar betalt för att spela på en pensionärsförening eller sjunga för små barn i en skola, jämfört med när jag uppträder på ett  stort företagsjippo. 
   Det har påpekats till leda, men är inte desto mindre besynnerligt, att lönen är så dålig när man arbetar med människor jämfört med när man arbetar med materiella ting. Alla pratar sig t.ex. varma för att våra barn är det viktigaste vi har och att de som tar hand om sjuka är bland de som gör det viktigaste i samhället  -  ändå är lönen för en lågstadielärare, en fritidspedagog eller en sjuksköterska bara skit jämfört med många löner där man jobbar med prylar.  Och så har det varit så länge jag kan minnas.      
  Min lillebror som är gymnastiklärare brukar jämföra sig med en gammal kompis. Brorsan utbildade sig, kompisen struntade i det, han lånade pengar och köpte sig en grävmaskin istället.  Många år senare återsågs de, då kom kompisen på besök till oss på Öland i en jättestor motorbåt. Han tjänade pengar som gräs medan brorsan satt med en halvtaskig lön och ett par hundratusen i studieskulder...
   Ibland är löneskillnaderna i samhället sinnesjuka, vår nya EU-komissionär tyckte själv i veckan att hon fick väl saftigt   betalt och det kan man ju hålla med om. Många tycker också  att  våra  riksdagsledamöter har för höga löner, men det håller jag inte med om.  Inte om de gör ett bra jobb.Skulle vi  betala dem  för dåligt skulle vi förmodligen få sämre folk. Som de säger i USA: "If you pay peanuts you will get monkeys."

Det är sällan jag drömmer mardrömmar, men häromnatten drömde jag att att jag fick en vänförfrågan på Facebook:
"Adolf Hitler har lagt till dig som vän."  Gemensamma vänner var Jimmie Åkesson och kommunalråd Lars Ingvar Ljungman i Vellinge.
"Varför just ag?" undrade jag skräckslagen. Jag försökte trycka bort  denna vänförfrågan men ingenting hände.
Så vaknade jag  alldeles kallsvettig...

En granne till mig berättade att han aldrig sett mig gå i lugn takt, jag småspringer alltid. Jag är en sådan som blir otålig lätt och avskyr att stå i kö. Kanske just därför är jag så fascinerad av långsamheten som idé. I det hysteriskt uppdrivna tempot i dagens samhälle finns det en växande rörelse som hyllar just långsamheten. De har t.o.m. en egen filosof: Ladislav Horatius. För en del år sedan drog han i nödbromsen på ett X-2000-tåg, just för att manifestera sin långsamhetsfilosofi.  Det blev säkert böter och rasande reaktioner från medpassagerarna, men han fick i alla fall publicitet för sina idéer.  Det finns också böcker i ämnet som säljs i stora upplagor, så många känner nog ett behov att   sakta ner farten. En annan förgrundsfigur i sammanhanget är givetvis Bamses kompis Skalman med sin mat och sovklocka. Kanske borde vi alla ha en sådan klocka. Även om vi inte kan matcha Skalmans uppfinningar skulle vi säkert bli mer kreativa och harmoniska av att sätta på den ibland.

Igår var jag i Uppenbarelsekyrkan i Hägersten och lyssnade på en pianoafton med Hans Leygraf. Det var ett musikaliskt under.  Karln leddes in till flygeln av sin dotter. Han är 89 år gammal och går med långsamma steg... Sen satte han sig till rätta och började spela -  som ett lejon. Haydn, Schubert...fullständigt lysande! I pausen reste han sig och tultade ut som den gamle man han är. Så kom han igen och samma underverk utspelade sig  i andra avdelningen, nu med Mozart och Beethoven. Det låter så självklart och innerligt när han tolkar denna svårspelade musik. Tekniskt var det naturligtvis perfekt...
Eftersom   jag träffade honom i Sigtuna (på 60-talet när jag  som tonåring  var pianoelev till hans hustu Grete) gick jag in efter konserten och hälsade. Jag vet inte om han mindes mig, han hör (!) ganska illa och när man kommer nära honom  ser man hur gammal han är. Men hans dotter berättade att han alltjämt övar sex timmar om dagen
    Levande legend är ett missbrukat ord, men Hans Leygraf är en.  Släng er i väggen ni  artister i underhållnings-
branschen som står och blöjar er med mikrofon i handen eller gitarr på magen (inklusive mig själv... )!. Jämfört med klassiskt pianospel i proffsklass  är det vi andra håller på med på sandlådenivå.

När jag åker Värmdövägen in till stan passerar jag de nya lägenhetsfasaderna som sträcker sig utmed den plats där Lugnet förut låg. Det ser prydligt och snyggt ut och jag hoppas att de som bor där trivs.
   Själv saknar jag Lugnets industriområde. Ja, jag vet att det var en skamfläck för stadsplanerare av den räta linjen, sådana som vill att allt ska vara välordnat och förutsägbart. Men jag älskade de små skjulen på de leriga gatorna med sina småindustrier, verkstäder och vildvuxna  affärsverksamhet. Man visste aldrig vad som väntade bakom nästa barack. Det var ett mikrosamhälle med sina egna oskrivna regler och sin egen nerslitna charm. Där fanns en hel del udda figurer, sådana som trillat ner  i sprickorna i välfärdssamhället.  I Lugnet kunde de få ett påhugg här och där som räckte till mat och husrum - det fanns de som levde hela sina liv där långt ifrån socialassistenternas välmenande handlingsplaner.
    Behövde man någon begagnad pryl, få något svetsat eller fixat åkte man till Lugnet. Det var ett reservat från en svunnen tid, en tid då det inte var järnkoll och övervakningskameror överallt, då man lämnade folk mera ifred med sitt  småskaliga pysslande.
    Jag vet att jag romantiserar, men det står jag för. Jag gillade stämningen i Lugnet, det fanns en närhet och avspändhet bland plåtskjulen, där kunde ingen komma och göra sig märkvärdig. Småhantverkarna och fixarna stod stadigt bland sina prylar, de visste vad de kunde och så var det bra med det.
    Jag vet också att Lugnet dokumenterades i bild innan det krafsades bort, men vem skriver Lugnets historia innan det är för sent och de som jobbade där är borta?   Själv var jag där när de började riva och fick hämta gullfiberisolering. Den isoleringen finns nu i vårt sommarhus på Öland. Jag gillar att den har suttit i en barack i Lugnet.
    

Jag ställer nästan aldrig in en spelning. Det är egentligen bara döden som kan få mig att utebli. Flera gånger har jag varit förkyld men ändå kämpat mig dit och genomfört konserten. Det är en gammaldags pliktmoral förstås - jag vill inte svika den tappra skara som kommit för att lyssna.  Men det är ocks så att min  sjukersättning inte räcker  för att kompensera mig för mitt gage. Jag har lärt mig att sjunga trots lite halsont och snuva -  jag har ju ingen skolad operaröst gudbevars.
    Men i förrgår blev jag övermodig och gudarna straffade mig. Jag åkte till Märsta för att uppträda fast jag var förkyld. "Inga problem" sa jag till min hustru som ängslades. Medan jag uppträder brukar jag glömma mina små krämpor - så icke denna gång.
Halsen gjorde ondare och ondare. I slutet lät jag som Joyce Carole Oates beskrev Bob Dylan: "Det är första gången jag har hört ett sandpapper sjunga".
    När jag kom hem kraxade jag hjälplöst och när min syster ringde trodde hon att hon ringt fel. Ikväll skulle jag ha sjungit i Uddevalla. Jag fick ställa in för första gången på säkert tio år. 
    Idag är jag lite mindre hes. Nu låter jag mer som gamle Evert Taube. Jag tror jag ska ta och recitera "Muren och böckerna" för mina närmaste.