Ibland vill man inte vara en tiger
2010-02-07 16:52
Först skulle hon vara en älg, sade hon. Sedan ville hon vara en råtta. Därefter en prinsessa. Det som slutligen fastnade var en tiger. Att få bli tiger. Men kommer inte de andra barnen att bli rädda, undrade hon?
Om jag kommer till festen och de inte känner igen mig, om de tror att jag är en tiger, då blir de ju rädda. Och jag blir rädd.
Det var så gårdagen började. Och kulminerade i att hon inte alls ville gå på maskeraden med dagiskompisarna. Hon ville vara hemma. Tigerdräkten ligger på golvet, som ett slaktat skinn över envishet och att faktiskt inte vilja något.
Ibland vill man faktiskt inte vara en tiger.
En vecka är inte alltid en vecka
2010-02-04 21:09
I morgon är det en vecka sedan, en vän gick bort. Tragiskt, uppslitande, gammalt som kom tillbaka och väldigt väldigt onödigt. Som döden ibland kan te sig.
Mina egna reaktioner har gått enigt handboken. Chock med blandade tårar och förtvivlan första dagen, frossa andra, ilska tredje och tomhet fjärde. Och så börjar det om. Upplevelsen av det makabra när livet fortsätter som om ingenting har hänt, fast allt har förändrats, det är oändligt konstigt.
Han var inte nära, men tillräckligt för att reaktionerna ska vara där. Vi lärde känna varandra vid en livsviktig tidpunkt i mitt liv för fyra år sedan. Sedan dess har vi närmat oss varandra på olika sätt.
Vi skulle ha rest till Nepal om ett år. För att klättra upp till Mera Peak, ett berg på 6500 meter. En utmaning nog för mig, inte för hans vanor. Mest för att få göra det med honom, och de andra som skulle vara med. Underbara människor.
Vi hade börjat på en barnbok tillsammans, en idé om barns rätt till [allt det där andra] som vi kan ha en tendens att curla bort. Den ligger redan hos några förlag och det återstår att se hur vi gör med den. Ett manus, som bara är på idéstadie, hur hanterar man det?
Tack ni som uppmuntrar mig att fortsätta här.
Vi får ingen statistik av NVP, alltså ingen koll alls på huruvida bloggarna läses eller inte.
Jag har i alla fall inte blivit avstängd än, så något rätt gör jag uppenbarligen.
Dagens Finnbergare;
Hur är det möjligt att det inte finns en bastu häruppe? Någon viskade till mig att det finns ingen Sauna här; för då hade gubbarna och gummorna aldrig kommit ner till varvet... någon som vet om detta stämde?
Vi halkar oss fram
2010-02-02 17:24
Det är härligt med snön. På alla sätt och vis. Kylan som spänner aniktsdragen och vi halkar omkring såväl till fots som i bilarna (varför har gångtrafikanter en övertro till bilarna förmåga att bromsa så här års?) och lillan och jag har njutit. I snön, under snön, me dsnöbollarna, pulkåkningar, och framför allt tittandes på den från behagligt inomhusavstånd.
Lite förundrad är jag att det ska vara så svårt att få undan snön bara. Är uppe på henkan och ska handla lite och slås av att det är med nöd och näppe jag får in min lilla bil på parkeringsplatsen, så svårt kan det väl ändå inte vara att ploga?
På dagis njuter ungarna för fullt. På halkmattor som susar nedför den lilla backen vid Nacka Strand och man får liksom hoppa i sicksack för att inte bli omkullkörd av michelingubbarna och gummorna.
Hemma försöker dottern hoppa i sin nya säng, med förödande resultat. Hon har växt, det har inte övervåningen som jag byggt i hennes sovrum. Bonk, tårar. Tiden går rasande fort.
Det har blivit lite tråkigt att skriva här på bloggen. Kommentarerna är få (jag kanske skriver för sällan?) jag har ingen aning om jag skriver för tom luft eller om det faktiskt är så att någon läser. Det skulle vara kul med en hälsning i så fall. Ska jag lägga ner det här kanske? Hur intressant är det egentligen med den lokala pappan på berget som lever sitt allt märkligare liv, med en särbo, tre bonusdöttrar, en bonusson och två katter. Varav den ena katten är på upphällningen, bokstavligt? Ett av vår tids konstiga uttryck för exhibionism måntro?
Trädet på gården, som katten gillar, det högsta, blev nersågat i dag. Det hinns med. Inte att ploga. Lite snopet tittade kattrackarn på stubben som var kvar och lilltjejen, undrade om trädet hade haft ont, om det var gammalt.
Jag har nog varit lite i ide inser jag. Insomnad i denna härliga vinter, som är underbar; inomhus.
Häromdagen ringde grannen, sent. Katten ville in till henne. Jag var hos särbon. Det var sent och kallt. Shit vilken usel kattägare jag är, hann jag tänke. Men grannen informerade bara att hon hade vbarit inne en stund. SEdan gick hon ut igen. Jag glömmer lätt bort att katten vill vara ute. Även om det är kallt.
Inte som husse alltså.
Så nå; vad tycker ni? Ska jag forrtsätta här eller lägga ner? Eller är det bara ett utslag av vinteride?
Politiken är fortfarande otydlig
2010-01-21 21:11
Inlägget är en fortsättning på mitt föregående inlägg och en form av svar till de som kommenterade. Spännande. Tankevärt. Jag vidhåller. Politiken är otydlig idag. Det kanske är en konsekvens av samhället vi lever i, att i informationens omfattning, missar vi det (läs mig). Det kanske är att idag är det så lätt att uttrycka sig och mångaldigas i alla dessa medier; men som person, som står tydligt, rakt och är, det saknar jag. Tydligt ledande politiker. Jag tänker på italienaren, som tog kommando över räddningsarbetet under tsunamin, jag lyssnar på hans kritik idag över det som sker i Haiti. Tydligt ledarskap, är uppenbarligen få förunnat. Är reinfelt tydlig?nja... hans politik börjar bli det, men tydlig, nej. Är Mona tydlig? Nej, sorligt nog, inte heller den politik hon står för. Vinnaren kommer i vanlig ordning bli PR-kampanjen och poängsökeriet, snarare än genomförd och praktisk politik. Jag saknar alternativ. Fortfarande En annan sak som intresserar mig är det faktum att de enda som hittills verkar ha en social mediestrategi, är M & F. Eller har jag fel?
Om detta är upptakten
2010-01-20 14:37
Då blir det ett knastertorrt och tråkigt val.
Partiledardebatten idag var ungefär lika stimulerande som när lokala sossarna hade kampanj vid slussen. Tummen upp för ett renare slussen. Suck; den viktigaste frågan tydligen.
Ett rent slussen.
Jag hade hoppats få se lite engagemang för de stora frågorna, men jag kanske missar storheten i ett rent slussen?
Som partiledardebatten.
Den enda som tydligt var arg och som verkade vilja något - utöver att verka smart och retorisk - var Ohly. Det hördes ända in i min direktsända webbradiokanal och utöver tangentbordet där jag satt och lyssnade.
Jag förundras över hur det blivit, med politiken. Lokal som nationell.
Vänstern pratar som högern och vice versa.
Argumentationen går ut på att plocka poäng eller att anklaga någon för att vara poängplockare, som poäng då.
Jag fick mail från en vän som sade; valet handlar om bidrag eller jobb. Att valet är enkelt. Egentligen.
Visst håller jag med sittande, att det handlar om jobben, men inser i samma tanke att retoriken är densamma. Politiken har i individualiseringstider blivit opersonlig och blivit ett retoriskt spel där det sägs en sak och jag upplever att det jag hör, inte stämmer med vad jag ser.
Jag saknar tydlighet. Och jag har en farhåga; att i bristen på tydliga ideologier och engagemang, så blir det färre som följer med. Ska det bli en bra valrörelse i år, så hoppas jag på mer än det som var idag i partiledardebatten.
att komma igång igen...
2010-01-04 16:17
Ett gott tecken att jag vilat är - inser jag - att det tar tid att komma igång igen. Med att skriva. Med att få iordning på alla möten. Med att få kläm på vad det nu var jag sulle göra idag.
Jag är inte ensam inser jag. 1,5 miljoner människor lider av - kommatillbakatilljobbetångest - enligt aftonbladet idag.
Jag har samtidigt åkt på att vara hemma idag och antagligen resten av veckan, eftersom lillan fått vattkoppor. Rejält. Igår kväll 24 stycken, idag 46 stycken. Och hon har många tankar om de där prickarna. Vad de är för något, egentligen. Jag vet att de börjar klia i morgon, så jag har fyllt idélådan med saker att göra i morgon. En fördel är att det är kallt. Då kan vi vara ute och då kliar det inte lika mycket, i alla fall inte i ansiktet.
Alla tips för saker att göra dagar som dessa tas emot tacksamt! Vad gör man med en liten med vattkoppor?
Sparrissoppa med halstrad pilgrimsmussla blev tortellini med bacon
2009-12-22 11:57
Så står jag där, med mat för flera tusen och har en jullunch med beryktad sparrissoppa på hummer och halstrad pilgrimsmussla. Så lägger kortet av. Om två timmar kommer gästerna.
Det var säkert en mening med det.
Kanske någon av gästerna var allergisk mot hummer?
Antagligen.
Sköt dig själv för fan!
2009-12-21 17:31
Jag har precis hämtat liten och vi står i kön för att hyra en film. Rättare sagt två filmer.
Det är snart helg och vi ska ha en myskväll. Jobbet har lugnat ner sig och vi har tid för varandra, lite mer och precis när jag står där, så kryper liten nära mig och säger;
- Pappa, det känns konstigt i magen.
Framför mig står en mamma med sitt barn i armen och ska precis betala. Hon blänger ilsket på mig. Anklagandes.
Jag förstår inte riktigt hennes blick.
Jag hukar mig ner och tittar på min dotter, hon ser blek ut.
- Mår du illa? Frågar jag.
- Ja, jag tror det.
Snabbt lyfter jag upp henne och kastar mig ut ur videobutiken [varför säger man det för resten? - borde snarare heta DVD-butiken, snart Blue-Ray-butiken] och hinner knappt ut innan lilla tjejen kaskadspyr rakt ut i snön.
Liten är medtagen och jag står och håller om henne en stund.
Då kommer kvinnan som stod framför mig i kön och fräser åt mig;
- Jag hoppas verkligen inte att hon har vinterkräksjukan. Fan, vad illa att göra som du gör.
Det är inte ofta jag blir förbannad. Det är inte heller jag svarar, rejält. Det är extremt sällan jag brukar bry mig om patetiska kommentarer. Men där står jag med min dotter, som kaskadspyr och som har ett efterlängtad fördelsedagskalas om tre dagar. Så kommer denna kärring (förlåt ni andra) och lägger sig i och dessutom anklagar mig.
Jag undrar faktiskt, vad är det som får oss människor att lägga oss i andras liv såsom hon gjorde. Jag lovar, jag gjorde allt jag kunde för att försöka unna mig förståelse för henne. Jag lyckades inte.
Får man varna för satkärringsbeteende i sjöstaden måntro, eller är det för magstarkt för bloggen?
Det är lätt att göra gott
2009-12-17 21:27
Det kanske är förmätet att skriva om en sådan här sak, men jag blev förvånad att hon blev förvånad så att säga.
Jag jobbade hemma idag, på förmiddagen och skottade mig ut till bilen till lunchen. Jag skulle till tjejen som jobbar i globen och bäst som jag skottar kommer grannen gående. I snöyran och jag hejar och frågar vart hon ska.
- Jag ska till Sickla, svarade hon.
- Ska du ha skjuts? undrade jag.
- Nä, det behövs inte svarade hon.
- Jag kan svänga förbi, svarade jag, det är nästan ändå åt samma håll.
- Ja, jo, är det säkert?
- Ja, hoppa in så skottar jag klart.
På ett sätt gör det mig sorgsen, att skjutsa någon ska vara förvånande.
Det borde vara tvärtom. Förvånande att vi kan sitta ensamma i våra bilar och strunta i de som är runt oss.
Och viss tär det så; att det är lättare att göra gott, än ont.
Pappa; Jag har en stor tå!
2009-12-17 10:36
Det är det första hon säger när hon vaknar. Sätter sig rakt upp i sängen och drar fram foten under täcket, titta pappa, en stor tå. Det är faktiskt sant. Jag skrattar och så jämför vi tår. Stora, små, mindre.
Hon är min största läromästare i närvaro. Direkt, exakt. Att verkligen vara i det som sker.
Jag höll en utbildning för journalister för en vecka sedan. Om kommunikation och ledarskap. Det var samma där. Gruppen var i konflikt och det fanns oro för framtiden. Närvaron i den gruppen var tyngd och outtalad. Var och en i sitt. Det är en stor utmaning att vara i det svåra också. Ändå är det precis lika viktigt.
Jag tänker på hur lätt det är att som pappa, eller förälder gå in och med ambitionen att lindra, ta över det svåra. Vi gör det, som föräldrar inser jag. Men jag förstår också hur viktigt det är att låta henne, den lilla få vara i det svåra också.
När jag hämtade igår på dagis var det en fröken, som pratade med en smått hysterisk liten michelingubbe från en avdelning. Den lilla pojken var förtvivlad för att han inte fick ha sin pulka i den lilla backen. Den egna pulkan och fröken tålmodigt förklarade. Den lilla killen kastade sig rakt bakåt ner i snön och rullade runt av förtvivlan. Det är viktigt att vara i det också, tänkte jag. Det där svåra. När man inte förstår.
Jag slås av hur ofta vi sitter på möten och nickar, fast vi inte förstått. Mer för att bara få en fortsättning.
Ibland kanske vi skulle må bra av att få göra som den lilla killen; bara kasta oss rakt ut i snön och vara förtvivlade. Eller ta en pulka och åka med i backen och skratta med bubblande glädje.
Det blir det senare i eftermiddag inser jag.
Det gick för bra
2009-12-11 12:15
Det är en person i mitt nätverk, som jag är vän med på Facebook.
såg hans status och noterade att att han blivit arbetslös.
Bolaget han jobbade på ombildades och bytte fokus, han blev mest en kostnad och fick gå.
Eftersom jag känner honom, ringde jag och erbjöd mig att stötta honom, som jobbcoach.
Jag vet hur det är, när man går ut i ingenting.
Det går fort. så tappar man engagemang och tempo, att söka jobb kan vara knäckande.
Sedan ringde jag honom varje dag på morgonen för att få igång dagen, vad ska ske i dag?, vilka ska du kontakta? Har du skickat CV? Har du följt upp kontakterna från i går? Och på kvällarna ringde jag honom för att fråga hur det gått under dagen.
Det tog åtta dagar sedan hade han ett jobb.
Jag är ansluten jobbcoach, via en talarförmedling sedan några månader. mest för att jag är nyfiken. Debatten har gått rätt hårt åt tanken med coacher och jag är själv kritisk till det. Men det här var lite annorlunda. En bekant och jag ville stötta.
Ironin är följande.
Om en arbetslös persons situation förändras inom 14 dagar från det att han eller hon fått en jobbcoach, så utgår ingen ersättning till coachen.
Jag var alltså för duktig. För att få ersättning.
Just nu kliar jag mig lätt i huvudet, ler åt hur Sverige fungerar och gläds åt vännens nya jobb.
Det är något visst med sportföräldrar
2009-12-06 21:42
Jag hade en möjlighet idag att prata inför sportföräldrar. Ett tiotal hade anmält sig, tanken var; vad kan jag göra för att stötta mitt barn som tränar. I det här fallet karate på
Nacka Wado Ryu. Karateklubben i Nacka.
Och visst är det speciellt. Man tränar tillsammans, så ska man upp, själv på en matta och möta någon. Reglerna är tydliga och en tydligt tävlingsanpassad sport.
Som förälder är det udda. Massa japanska ord och plötsligt har man fått ett barn som tycker disciplin är kul, att kämpa och att komma ett litet steg närmare. Som i de flesta sporter.
Det blev en riktigt trevlig eftermiddag, med engagerade föräldrar som vet att de är viktiga, i stödet, när barnen ska upp och prestera. Och det är så lätt att göra fel, att göra det till sin egen grej som förälder.
Vems match är det som spelas av vem? Viktiga frågor att ställa sig, sekunderna efter att barnet vunnit eller förlorat.
Det var första gången vi prövade att ha den här typen av utbildning, riktad till föräldrarna.
Antagligen inte sista.
Jag slås av hur tacksam jag är att kunna bidra, se barnen växa och som i helgen som gick, ta sitt första bälte. Med applåder och stolthet. Att se barnen växa. Att kunnat ha bidragit. Att se dem glittra som julkulor på julafton.
Underbart.
Det är något visst med sportföräldrar, som går upp tidigt på morgonen med ungarna, i med frukost och så en aktivitet. Inte alla som gör det. Jag märker på barnen att det där med frukost är lite olika. Det är ett lärande att vara sporförälder själv. Att förstå, vad händer vid prestation, vad motiverar, hur hjälper man att hitta resurserna, målen, vilka tillstånd går att förbättra?
Eloge till föräldrarna idag, som tog sig tid en söndag.
För barnen.
2 sekunder, sedan hade olyckan varit ett faktum
2009-12-03 20:20
Det hände igår. Och jag är fortfarande skärrad. Jag ryser när jag tänker på det och har inte haft sorterade tankar för att beskriva. Men jag ska försöka ge mig på det. Det är många tankar som sker i kroppen när man blir rädd. Rädslan är direkt och slår på allt. Direkt.
Efteråt var jag tvungen att stanna bilen och andas ut en stund.
Jag var på väg till dagis. Och jag är tacksam idag att jag för många år sedan bestämde mig för att inte vara den som kommer hals över huvud i sista stund. Ilsken av stressen att hinna och det dåliga samvetet. sådan vill jag inte vara.
Dagis ligger i Nacka Strand och alla som vid den här tiden kommer från staden i bil, vet att det är mörkt. Så här års mycket mörkt. Precis innan rondellen vid Nacka Forum är det mörkt och många människor i rörelse. Framför allt barn, som ska Österut, eller västerut. Till Jarlaberg, Vikdalen, eller Nacka Strand. Vid halvfyra, är det skolbarnens tid.
Det är kö för bilarna som ska höger i rondellen och ingen bil alls för de som ska vänster.
Jag tror ni anar vart jag är på väg.
Jag saktar ner och börjar närma mig rondellen i 40, sedan ner till 20 och jag tittar åt olika håll och ser ingenting rullar fram till vänster om kön och ser bussen komma rondellen lagom för mig att köra ut efter den och precis då; instinktivt tvärnitar jag, för jag hann uppfatta något till höger, som kom framför bilen till höger, precis rakt framför min bil, jag har vinterdäck, får precis stopp på bilen när den tolv, trettonåriga killen precis med millimeters marginal undkommer kylaren.
Han vänder sig inte ens om, trots att han var väl medveten om att två sekunder till och jag hade kört på honom i 10-15 km. Det är en rejäl smäll. Han hade antagligen flygit ut i korsningen och frågan är om lastbilen som kom, hade klarat bromsa.
Jag körde runt i rondellen och försköte hinna i kapp killen, som slank in i bussen.
Det var därför det var bråttom.
Han skulle med bussen.
Han kunde lika gärna ha missat den. Och många andra bussar också.
Någonstans hade en förälder fått ett samtal. Nätter hade passerat av oro och jag hade varit utom mig.
Om jag ändå inte...
Jag kramade min dotter extra mycket igår. Höll om henne länge och önskar att mina rädslor inte tar över.
Att det blir det förutseende, att det blir det omtänksamma, lugna, att det kommer en annan buss, som fastnar i henne.
Jag ägnade mycket tid idag till att serva bilen rejält. så den är i skick. att bromsarna funkar som de ska. Att spolarvätskan är på plats, så vindrutan alltid är ren.
Och jag är tacksam att jag slapp vara en som hade varit först på platsen.
Tacksam att jag skaffade körkort så sent. Att jag haft förnuftet nog att inse att det stressade är inte hållbart.
Jag gör sällan så här
2009-12-02 21:34
Men när jag hittar ambitionen och med tanke på vad jag brinner för och vad som kommit att bli viktigt för mig i det här livet, kan jag inget annat än försöka bidra.
Ambiitionen är ett samhälle för barnen. Min övertygelse är enkel, när vi inte sätter dem främst, så missunnar vi allt kommande. Vad är då kvar? Vad har vi kommit att bli?
Jag tänker på vännen vars dotter fick stryk i skolan. Resursbrist, hette det till slut, för att lösa problemet.
Jag tänker på en annan vän, vars barns övertygelse är att vackert det sitter i att inte behålla maten med allt därtill.
Jag tänker såklart på min lillebror som jag nämnt, så många gånger, som ingen såg.
Jag tänker såklart på barnen som ingen noterar, där i tystnaden.
Jag tänker vara med i det här. Jag tror på framtiden.
Läs mer på
http://www.kraftsamlingforbarnen.nu/
Jag hade en gång en hund
2009-12-01 23:12
Det var lite snopet. För drygt två år gammal ramlade den lilla JackRusseln ner i ett huggormsbo, och dog tre dagar senare.
Men under hans livstid, hann han förgylla. I massor. På den tiden jobbade som VD på en byrå i Gamla Stan. Mitt emot filmade de första avsnitten av såpan Baren, så där var han ofta. Sprang in under sändning och blev snabbt ett fenomen. Den där lilla hunden.
Han var otorligt väldresserad. På sitt sätt. Jag kunde peka åt en plats, med orden sitt, så sprang han dit. Och satte sig, tills jag sade kom.
Det är ju också det där som är lite trist med hundar. Att de gör så.
Då är det roligare med katt.
Jag minns den gången jag var på vippen att missa bussen. Jag hade inte hunnit koppla hunden och han sprang bredvid mig. Chauffören vägrade öppna och åkte iväg. Det var den där vresiga chauffören som brukade köra Jarlabergsrutten för massa år sedan. Alla ni som bor där vet vem jag menar.
Det klart regler är till för att följas och jag kan faktiskt själv bli rädd när jag springer i Nyckelviken och hundar är lösa, eftersom de vill ju leka och springa med. För en hundovan kan det bli hur fel som helst. Och snabbt.
Jag har växt upp i Latinamerika. Där är levnadsregeln att man helt enkelt börjar leta efter en sten när man ser en okopplad hund. Då springer dem. Åt motsatt håll. De vet vad stenar är.
Nej, man ska inte ha hundar lösa. Inte på ställen där det inte är meningen.
Jag bröt mot det, med ursäkten att hunden är liten och han är väldresserad. Men jag inser förstås hur fel det kan bli.
Jag saknar faktiskt jycken, lille spyro, han var grymt kul vovven. Men hur skulle jag hinna med et? Hund i lägenhet, nej. Därför har jag min katt. En stor sak som bara kommer hem två gånger i veckan. När hon inte tigger räkor av pizzerian, eller mat hos pensionärerna på andra gården. Jag har nog känt att hon luktar tant ibland.
En hundkatt skulle jag säga.
Okopplad.
Fri. Det blev liksom bäst till slut.
Det var lite snopet
2009-11-30 20:58
Och aningens ouppmärksammat av mig.
Att de flyttat busshållplatsen.
På slussen.
Och så känner jag mig som värsta lokala gnällaren helt plötsligt.
Jag satt i godan ro. Pratade i telefon och så insåg jag att bussen aldrig kom.
Den stannade aldrig där den brukade.
För den hade bytt avgångsplats.
Tänk om det vore så enkelt i livet.
Att så fort man vill göra något annorlunda, så är det bara att byta hållplats.
Det kanske är det vi gör, när vi flyttar.
Eller tar en annan väg.
Ibland är det förändring, för förändringens skull och det klart det känns lite grann som om de nya SL-entreprenörerna liksom vill markera revir.
Snopet och uppfriskande.
En egen liten plats i Nacka
2009-11-19 19:42
Det är många gupp på vägen ner mot vattnet, förbi J och de röda husen på kajen. Där, längst bort, där den stora segelbåten brukar vara förtöjd, just där stannar jag bilen och gruset knastrar.
Ibland som idag är jag för tidig till dagis. Då svänger jag ner, stannar, ser ut över vattnet, Djurgården, mot staden och vågorna som idag var tysta.
Så telefonsamtal, från en nära, vars pappa är döende och vi pratar, länge. Om just det. DÖden. Livet. Att nog är det så, att det enda vi med bestämdhet vet, är att vi kommer att dö. OAvsett vad vi tror och detta pratar vi så sällan om. Vi undviker det och räds och ironin är, att livet blir så tydligt, när döden närvarar och det här pratar vi om.
Jag satt länge efter samtalet. Stannade av och lyssnade på allt runt omkring mig. November, stressig månad, allt ska göras. Knappt har jag hunnit blogga här; det var flera veckor sedan och jag inser att jag känner mig tacksam för det där samtalet. Att jag blir påmind om det som är nu.
Lillan har prickar på kinderna, trött efter att ha varit sjuk hos mamma, trött av mörkret som pappa och inte ens de nya balkongljusen på räcket räcker, för att tindra lite extra idag. Hon däckade, orkade knappt ta sig till matbordet, somnade nästan vid matbordet och jag tittar på henne, så varmt, att hon är här, med mig. Att vi är här med varandra och är i nuet, tillsammans. Jag vet, det låter nästan frireligöst, men jag kan inte nog understryka, hur påtagligt det är för mig.
När hon hoppar upp i famnen, nästan berusad av trötthet och bara suckar en gång, så sover hon. Fyra år och redan stora fllickan, som vet vad hon vill. Trygg, tydlig och min lillla.
Livet och allt det där andra. I ett inlägg, från en grusig parkeringsplats.
Fars dag
2009-11-08 09:59
För mig var det en abstrakt dag. Eftersom jag är uppväxt med en frånvarande pappa. En som jag träffade på somrarna och varannan jul. Fars dag var ett samtal norröver, han som jag satte på piedestal svarade och tackade.
Idag väcks jag av liten, hennes omedvetena gåva till mig är att vi fick sova länge. Ända till 09.00 och det hör inte till vardagen. Hon ärade min morgon med att blåsa i en visselpipa och lägga drösvis med teckningar i sängen.
Jag har fått några mail, med anledning av böckerna jag kom ut med för ett år sedan. Serien om dottern och pappan.
Glada mail och från människor runt om i landet som tycker det är viktigt att pappan syns. Att pappan får en ny plats, en plats som tidigare affirmerats kvinnan. Pappan kan trösta. Pappan kan laga mat. Pappan kan städa. Pappan kan göra alla de där sakerna, som normalt sett anses vara någon annans lott. Men jag anar vi gör det på olika sätt.
Jag är stolt att vara pappa. Min lilla lär mig saker varje dag. Om mig själv. Om livet. Perspektivet från henne kan vara hisnande och ger mig ofta bryderier kring vart vi är på väg. Jag tror till det bättre. Mer medvetet.
Jag anar att rollerna suddas ut. Mer medvetna som sagt. Platsen där kvinnan haft all makt, håller på att förändras, vi män vill vara där också. Jag hör det i mina coachsamtal, män som är frustrerade för att det förväntas att de ska jobba. Outtalat, hon ska vara hemma och han bara längtar efter att få vara hemma och skrota med ungarna. Ibland har jag hört det också; att de saknar sina barn, men att de måste jobba. För att ha kvar det de har.
Jag tror vi vet bättre idag.
Att livet sker nu, med visselpipan i högsta hugg, en krita och ett tomt papper.
Pappa, jag flyger, ta emot!
Två fram och en bak
2009-11-05 12:07
Det slår mig idag att så är livet.
Ibland fram, ibland bak.
Det intressanta är vad vi gör med det.
Jag sitter på caféet på söder, Rival och väntar på en klient. Vädret är spännande, för det är verkligen varken eller. Snö och samtidigt inte. Caféet är varmt och klienten har sina utmaningar, vi pratar om det.
Om relationer och fokus, jobbet och målen, tankar bakåt i tiden från förr och sakta landar det.
Att det är så lätt att koncentrera sig då det går bakåt.
Utan att ha med sig det faktum att det är en förutsättning för att det ska kunna gå framåt.
Som vädret idag, för det fylelr en funktion, att njuta mer av våren och när vi står där som lemurer mot solen och ler för det är snart vår. Ironin är att även om det är det väder det är just nu, så är solen där, ovanför det andra.
*
Min lilla har börjat förstå, att hennes liv förändras. På olika sätt.
Nya konstellationer i hennes liv och hon har vips blivit lillasyster och utan att förstå innebörden i det, har hon det klart för sig; att hon nu är lillasyster. I alla fall på halvtid.
*
Tjejen ringde, hon jobbar vid Globen och hon led med de båda männen som just nu står högst upp på globens tak och monterar hissen, som ska gå utanför globenkupolen.
En helikopter svävar upp med block som fästs på kupolen och de båda männen fäster.
I det här vädret.
Jag tar en kaffe till och kurar in mig med gott samvete. Snart är det vinter. Då blir det pulka med barnen och nog anar jag att det blir kallt i år.
Finnbergsbalkonger
2009-10-24 16:30
Så är det dags.
Avtalen har ramlat ner i brevlådan och det är dags för balkonger, mot vattnet på Finnberget.
Ett efterlängtat projekt som ger oss som har turen att få bo här, en möjlighet att ha en balkong mot den enastående utsikt som berget bjuder på.
Men, katten vad dyrt det kommit att bli. Priset går upp till 150' för att genomföra renoveringen och jag undrar stilla om det är rimligt. Drygt tio procent av lägenhetens kostnad för en balkong.
Det får mig att börja reflektera över rimlighet, att ibland tappar vi proportioner. Det är mycket pengar och det många balkonger.
Den 29 är det informationsmöte.
Och det är den enskilde bostadrättsinnehavaren som ansvarar för hela projektet om man hoppar på, balkonbyggeriet.
Möter en granne på Henkan och vi pratar.
Det börjar bli tveksamhetsdags.
Det är svårt att bygga, lyftkranar och det är svårtillgängligt hör jag.
Därför priset.
Något säger mig att det här borde gå att göra annorlunda.
I alla fall billigare.