ANDREAS HOLMQVIST, 17, läser samhällsvetenskaplig linje på Värmdö gymnasium. Han bor i Gustavsberg och spelar i en reggae/funkduo.

Var står jag som 30-åring

Krönika 16:47 | 26 juni 2007

Jag snubblade över en livs levande och snygg metafor för några dagar sen när jag var på fest i Hemmesta. Jag hade cyklat dit från mitt hem vid Gustavsbergs centrum med Kennie. Jag kan inte vara nog stolt men jag äger faktiskt en tandemcykel. En grön med gula blommor på. Efter några hemska trefemmor ville jag bara ta mig därifrån, fort som tusan, så jag satt upp på min tandem och cyklade ensam iväg. Hur talande är inte det? Att cykla ensam på en tandem. Vilken hemsk livssituation det kan översättas till. Jag funderade, insiktsfull som jag är när jag cyklar, på om det var en slags metaforisk strävan mot frihet eller bara självdestruktivitet. För jag kan säga dig det, min kära vän och läsare, att cykla tandemcykel själv är ingen dans på rosor.

När jag gled förbi Grisslinge slog det mig som en brandsläckare på smalbenet att jag borde ha lämnat det där med självdestruktivitet i 8:an tillsammans med mina nitprydda jeans och min urtvättade hippieskjorta. Då jag inte längre orkade skrika efter uppmärksamhet genom störda impulshandlingar och överradikala kampfraser hämtade direkt ur Stalins stora kommunistkäft.
Eller var det verkligen så att jag inte orkade längre? Kanske kan det ha varit att jag egentligen inte vågade längre, att jag ville in i fållan, simma medströms för att skaffa mig ett gott, löjligt, litet och anspråkslöst anseende på Värmdö.

En annan kväll hade jag Nadja på middag hemma och vi bekände tillsammans att vi faktiskt hade några nitar kvar i fickan och att vi faktiskt lyssnar på vad greenpeacemupparna på Medis har att säga. Jag vet inte vad som är bäst, att stå på barrikaderna med plakat och gatstenar i händerna och verkligen brinna eller att stilla sitta och ryka lite och klämma åt om nitarna i fickan när en Stureplansbrat slajmar sig förbi på gatan. Det som stör mig en aning är att man som ung vänsteranhängare ska ha på sig feministkängor, neongröna rejvarbyxor eller brutala bohemkläder. Då sätter man sig från början i underläge i jämförelse med ung höger som har märkeskostym och smärtsamt dyra skor. För det kan man verkligen inte ta ifrån bratsen, att de har en fenomenal känsla för klass och stil. Det är faktiskt så att om man kan föra sig och har fördelen av en utseendemässig skillnad kan man vinna vilken argumentation som helst, man har nämligen ”rätten” att se ner på den människan som inte kan föra sig. 
Jag har egentligen inte på allvar bekänt färg vad det gäller politik även om mina humanistiska värderingar antagligen hittar fler gemensamma nämnare hos de röda knivsöderborna än hos slajmarna från Djursholm, studsmattornas Mecka. Men den väsentliga frågan är var jag står som trettioåring.

Andreas Holmquist
andreas.holmquist@mail.com