Bror Holm, Eva Jacobsson och Iréne Bierfeldt i ett samtal om problemen med att få dementa att komma ut.
FOTO: Jenny Frejing

”Jag tycker synd om tanterna där uppe”

Värmdö 13:01 | 02 februari Vilken rätt har folk på äldreboenden att komma ut? NVP sammanförde tre personer med såväl åsikter som svar.

Vi har slagit oss ner i fåtöljerna i entrén till äldreboendet Gustavsgården. Till vänster sitter Bror Holm, vars fru bor på demensavdelningen. I mitten sitter Eva Jacobsson, chef på Gustavsgården. Till höger sitter Iréne Bierfeldt, som driver Guldkanten.

Samtalet kommer att handla om det som blev föremål för en artikel i förra veckans NVP. Rätten till promenader. Bror Holms fru har inte lämnat huset sedan hon flyttade in på Gustavsgården i september 2008.

Bror: Vi hade eget hus i Sollentuna. Då var hon ute jämt. Nu är hon det aldrig. Jag har inte deltagit i det här för att klaga. Jag vill att det ska komma något bra ur det.
Eva:Nu är det inte riktigt så. Hon har inte velat gå ut. Personalen har erbjudit henne. De har gjort andra saker. Självklart är det tråkigt om någon inte varit ute sen 2008. Det låter förskräckligt. Men det är mycket som ligger bakom varför det ser ut så här.
NVP: Finns det några regler för utomhusaktiviteter?
Eva: Det finns det inte. Men alla har en genomförandeplan, där skriver man in vad personerna har för önskemål och behov.

NVP: Hur ofta borde man gå ut?
Eva:  Det är från person till person. Väldigt många gånger har man erbjudit de boende att gå ut och fått svaret att det är varmt, att det är kallt, eller att det blåser. Vi har därför inte sagt att man ska komma ut si eller så många gånger i veckan, utan det blir efter behov.
Bror: De som bor på våning fyra är dementa.  De kan inte alltid svara. Jag vet att det finns folk där uppe som inte har några anhöriga. De kommer aldrig ut. Jag tycker synd om tanterna där uppe.

NVP: Eva, är det svårt att få möjlighet att gå ut?
Eva: Det kan vara det vissa tider på dagen. På eftermiddagarna är det lättare. Men visst har vi behov av mer personal för att gå på promenader.
Iréne: När man erbjuder någonting måste man vara en god pedagog, lura med folk på saker man vet att de skulle uppskatta när de väl är där. Det engagemanget är svårt att uppbringa när man är stressad.
Eva: Personalen försöker alltid lirka med personer på olika sätt. Men man kan inte tvinga någon mot sin vilja. Personalen gör så gott de kan. Det är alltid ett lirkande, även med andra saker. Vissa vill inte duscha, andra vill inte äta.

NVP: Nu kommer det att erbjudas extern hjälp från Guldkanten och samtal förs med Svenska för invandrare om att ordna promenader. Hur ser ni på det?
Iréne: Kan vi från vår verksamhet bistå vill vi gärna göra det. Gustavsgårdens dagverksamhet var en gång i tiden vår. Men vi känner fortfarande att vi har en viss skyldighet mot de boende på Gustavsgården.
Eva: Det är positivt. Men ibland är det så att våra boende är så dåliga att de inte riktigt orkar. Guldkanten lockar mer pigga pensionärer utifrån. Det är därför vi har egna aktiviteter i huset, för att anpassa till varje behov.

NVP: Över en längre tids­period, har förutsättningarna för att komma ut förändrats?
Eva: Det har förändrats mycket under åren. De som flyttar in är sämre, de stannar hemma längre. Det är också en annan boendeform än vad det var för 10-15 år sedan. Vi har hälso- och sjukvårdsansvaret nu.

NVP: Vad kan man göra för att det ska bli lättare att komma ut för de boende på Gustavsgården?
Eva: Vad vi kommer att göra nu är att se över alla scheman. Personalplanering är en del. En annan är att på nytt gå igenom var och ens önskemål.

Jörgen Löwenfeldt
jorgen.lowenfeldt@nvp.se