Lagnö gård gör sig allra bäst från sjösidan. Det var dit de flesta besökarna anlände när huset var nybyggt på 1870-talet.
FOTO: RYNO QUANTZ
Välkommen in tilll 1800-talet
Hus & Hem
10:07 | 22 april 2009
För några år sedan låg Lagnö gård risigt till. Men familjen Lodin bestämde sig för att rusta upp istället för att riva det slitna huset. Snart därefter vann gården Värmdös skönhetspris.
Många bostadshus i Värmdö förstördes under rysshärjningarna 1719, men Lämshaga från 1640-talet finns kvar. De äldsta delarna av Farsta slott i Gustavsberg är också från 1640-talet. Skeviks gårds huvudbyggnad är från sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal.
Beatelunds säteri byggdes upp strax efter rysshärjningarna, och från 1700-talet är även bland annat Vreta gård på norra Värmdölandet, liksom Nyvarp nära Lillsved.
Allmogens byggnader är svårare att datera. Flera kan ha äldre delar inbyggda i "nyare" skal. Men det finns flera hus med timrade låga par- och enkelstugor med brutna tak och små kvadratiska fönster. Ett av de mest välbevarade är Nora gård.
Långviks gård och Fagerholms gård på Ingarö är också två bondgårdar av 1700-talstyp.
Källa: Johan Aspfors, antikvarie på Värmdö kommun
Snickarglädjen på balkongräcket, de välbevarade blåsta fönsterglasen och de bastanta kakelugnarna. Lagnös mangårdsbyggnad – en villa med putsade väggar och ett slätt plåttak – minner på många sätt om svunna tider.
Platsen där huset står, omnämndes i skrift redan på 1500-talet och på 1700-talet fanns gårdsplatsen utritad på kartor. 1875 gav byggmästaren O J Haglund det då 30-åriga huset dess nuvarande utseende.
Denne Haglund hade stor inverkan på hela Norra Lagnös bebyggelse. De många grosshandlarvillorna i området kom till efter att han styckat upp gårdens marker.
Barnbarnen tog över
Nu ägs Lagnö gård av Haglunds barnbarn Birgitta Lodin och hennes man Sven-Olof. När de tog över den hade den stått orörd länge och hyrts ut som sommarhus. Taket läckte, husgrunden hade glidit och balkongräcket var delvis ruttet. Det var dags att göra något åt huset, så att det kulturhistoriska värdet inte gick förlorat.
– Vi fick välja mellan att riva eller restaurera. Vi tyckte att miljön är så fin att den måste sparas. Så det fanns egentligen inget alternativ, säger Sven-Olof Lodin.
Paret Lodin har Birgittas gamla faster att tacka för mycket. Hon bodde länge på gården och vägrade modernisera det.
Fick skönhetspris
De har också haft stor hjälp av byggmästaren Sven Erik Sihlberg. Han var med och genomförde restaureringen under två år. Resultatet blev så bra att huset fick Värmdö kommuns skönhetspris 2002.
Men den som väntar sig en pampig jättevilla får leta någon annanstans. Sedd från vägen ser gården ganska enkel ut. Från andra hållet är den mer utsmyckad. Förklaringen är logisk:
– Ingen kom landvägen när den byggdes, utan alla anlände från sjön, säger Sven-Olof Lodin.
– Det är en schweizervilla, men den är ganska smakfull och diskret, fortsätter han.
Under restaureringen gjordes några spännande upptäckter. På husets övervåning hittades dörrar, gångjärn och snickerier från 1700-talet. Det tror man beror på att bottenvåningen egentligen är äldre än 1870-tal, och att de äldre, omoderna snickerierna flyttades upp på övervåningen när inredningen moderniserades.
Första korkmattan
Dessutom hittades en dold dörr i sovrummet, med en garderob bakom. I köket på nedervåningen gjordes också ett ovanligt fynd.
– Här låg en märklig korkmatta. Sihlberg såg direkt att den var gammal, och lät en expert komma och titta på den. Det visade sig att den var av en modell som var bland de första att komma till Sverige, berättar Sven-Olof Lodin.
Nu är mattan borttagen, eftersom den hade torkat och blivit förstörd. Men den gamla spisen är intakt, liksom flera kakelugnar i huset.
Vid restaureringen eftersträvades en utformning så lik originalet som möjligt. Den nuvarande färgsättningen, med bleka kulörer, liknar den ursprungliga. Men den besynnerliga målningen i finrummets tak, som föreställde beslöjade damer, keruber och druvklasar, har de valt att måla över.
– En del var roligt, men en del var fult. Vi har fotat och beskrivit allt. Nu finns det bevarat på Stockholms stadsmuseum. Och färgen är bara limfärg som kan tvättas bort, säger Sven-Olof Lodin.
Sven-Olof Lodin känner starkt för den gamla gården.
– Jag är väldigt glad att vi genomförde restaureringen, även om den höll på att ruinera oss.
Hanna Bäckman
hanna.backman@nvp.se