Helen gillar att arbeta med silvret för att det är så mycket motstånd.
FOTO: Jenny Frejing
I huvudet på en smyckesdesigner
Hälsa/Skönhet
09:33 | 17 september 2008
I över tjugo år har den rastlösa silversmeden Helen Söderberg smyckat allt ifrån kvinnliga präster till partypinglor. Själv bär hon nästan aldrig smycken, men det tycker hon att vi andra ska göra jämt.ⷀ
• När du köper ett smycke: tänk på att du alltid ska kunna ha smycket.
• Vardagslyx. Använd dina smycken och var inte rädd för att smycka dig till vardags.
• Tänk annorlunda. Prova att bära smycken på andra ställen än du brukar. Varför inte prova att hänga halsbandet på byxan istället för runt halsen? Eller häng en eller flera amuletter eller minnesbehållare med sand eller en hårlock på jeansen eller i bältet.
• Var inte rädd för att blanda plastsmycken med äkta silver eller guld eller halvädelstenar med ädelstenar.
• Prova att bära stora smycken om du inte vågat förr.
Familjen har nyligen flyttat från ett hus på Värmdö till en lägenhet i Nacka för att komma närmare stan och ateljén är för tillfället nerpackad. Just nu arbetar hon heltid på ett internationellt reklamföretag som koordinator. Men det är silversmed hon egentligen är.
Hennes smycken är ingenting man bara går förbi utan att reagera. De är stora, färggranna och sticker ut. Även tekniken skiljer henne från andra. Hon använder lika gärna en drillborr som hon virkar armband med pärlor, flätar eller broderar och arbetar gärna med annorlunda material som pianotråd, hår eller silverrävstråd. Hennes gjutna krabbklosmycke är ett exempel på hur hon arbetar.
– Jag gjöt av en krabbklo och stoppade den full med akvamarin och röd korall som fick hänga ner.
Ring på Nationalmuseum
Sedan hon gick ut Konstfack för tio år sedan har hon varit egen företagare. Hon är medlem i Nutida Svenskt silver och finns representerad på Nationalmuseum med sin spiralring.
Hon har uppmärksammats för sin kollektion till nyutbildade kvinnliga präster, ”Ängla tårar”, ett decimeterstort oxiderat silverkors med tre pärlor som symboliserade treenigheten.
– Det blev en böjd form, en kvinnlig form. Jag gillar att arbeta med stora grejer och med silver för att det är så mycket motstånd. Man måste vara envis som synden, det är hårt, segt och svårt att få blankt.
Helen blev så inspirerad av de människor hon mötte att hon sedan tillverkade ett halsband av rosenkransstenar, ”Ave Maria”, efter ett kapitel ur Bibeln. Och hon har också gjort en uppföljning, ”Ängla tårar 2”, en brosch, som man kan sätta i kavajen.
– Just mötena är oerhört viktiga för mig i mitt arbete.
Drillborr och pianotråd
Inspiration hittar hon överallt. Helen leker ofta fram smyckena. Hon använder en gammeldags drillborr, pianotråd och finsilvertråd för att göra spiraler. Ett smycke hon nyligen gjort är en ring med en liten gubbe ingjuten i gjutplast.
– Det är mycket lekfullhet i mina smycken. Den här ringen är bra att ha på partyn för då börjar folk prata med dig.
När och varför ska vi ha smycken?
– Alltid. Människor har i årtusenden smyckat sig. Smycken har visat ställning och stamtillhörighet och att människan vill visa sig vacker.
Själv bär Helen nästan aldrig smycken, men hon har börjat tillverka litet åt sig själv.
– Jag vill smycka människor. När man tar på sig ett smycke blir man med ens vackrare.
Charlotta Westling
charlotta.westling@nvp.se