Skribent söker sommarjobb

Krönika 14:00 | 23 juni 2009 För en gångs skull har jag bestämt mig för att lägga den sarkastiska pennan åt sidan i samband med mina kåserier, och tänkte istället försöka vara lite seriös och självreflekterande.

Som ni förmodligen redan förstått vid det här laget så för krönikörjobbet här på Nacka-Värmdös egen Der Spiegel en hel del gott med sig, och det har blivit lite grann av min vardag att skriva autografer, gå på dejt med Tiina Nevala och få kändisrabatt på Axa drickgröt när jag är och storhandlar med morsan. Ingen kö är för lång för mig, en celebritet som jag står alltid först.
Kan man ju kanske tycka. Nu ser dock inte verkligheten ut så för oss skribenter. Tvärtom så har jag varken fått skriva några autografer eller umgåtts med snygga finlandssvenska kollegor. Inte heller har jag sett röken av någon rabatt på drickgröt, det närmsta jag kommit är att svepa fler pappmuggar än tillåtet vid smakprovsståndet på Coop häromveckan.
Den bistra realiteten ger mig även en pungspark när det kommer till att söka sommarjobb. Är man artonårig gymnasieelev och bor i landet som tillverkat Saab-bilen, så får det nog klassas som en aning naivt att tro att det enda som krävs för att få jobb någonstans är ett skrynkligt CV med texten ”Jag ser en anställning inom ert företag som ett utmärkt tillfälle att förbereda mig inför yrkeslivet”. Som eventuell arbetsgivare kan man förövrigt inget annat än älska en sådan formulering, dels för att den sökande uppenbarligen inte har några som helst ambitioner av att stanna kvar i företaget en längre tid, dels för han/hon inte ens väljer att identifiera företaget som en del av det ”riktiga” yrkeslivet.

Inte så konstigt kanske att jag inte fick jobb i en enda av de tjugoåtta butiker jag våldsgästade med mitt CV för ett par månader sedan, under min obligatoriska lördagspromenad längs Götgatan. Inte ens Petsounds, som jag tidigare pratat så fint om, kände sig villiga att sträcka ut en hand och dra upp mig ur rännstenen. Tydligen så hjälper det inte att skryta i NVP om att man har stammisrabatt där…
Trots det brutala nederlaget på arbetsfronten så gäller det att hålla skenet uppe och fokusera på annat, något som oftast hjälper är att kolla sin Hotmail. När jag häromveckan satt och rensade bland all YouTube-post från folk som kommenterat mina Beach Boys-videos, upptäckte jag till min överraskning ett glatt mail från en 81-årig kvinna vid namn Margareta. Hon hade läst min förra krönika där jag berättade om mitt filmjobb på Farsta Gym, och hade på så sätt kommit underfund med att jag verkade vara en rackare på den ädla konsten videoredigering. Därför undrade hon nu om jag var intresserad av att jobba för henne i sommar, genom att klippa och bränna hennes gamla hemmavideos till DVD-skivor.
Plötsligt känns det inte så bittert längre att inte få drickgrötsrabatt, när man istället kan använda sina krönikor som en plattform till att fixa sommarjobb. Så kära läsare, fortsätt skriva brev!

Alexander Kuronen Nilsson
alexander_kuronen_nilsson@hotmail.com