Andreas Holmqvist, 19, läser samhällsvetenskaplig linje på Värmdö gymnasium. Han bor i Gustavsberg och spelar i en reggae/funkduo.

Ett inferno av tonåringar

Krönika 15:18 | 04 februari 2008 Andreas Holmqvist

Jag skriver med blandade känslor på min vindränkta laptop som tog en av de hårdaste smällarna på utflyttningsfesten förra veckan.
Det började med en galet välsmakande middag för tio pers som Herman och Kennie lyckades styra i vår stackars ursäkt till kokvrå. Vid första anblicken av den pesto-glacerade fläskkotletten kände jag mig som en kulinarisk analfabet. Den intogs under givande diskussioner och friskt vinklunkande tills nästa våg av människor droppade in. Volymen skruvades upp i takt med snacket. Bordet knakade under armbågarna och ölglasen, och minns jag inte fel togs de första stapplande dansstegen på de hela fem kvadrat som utgjorde dansgolvet. Mer människor strömmade till och välkomnades med de sista stolarna. Det blev hett och rökigt, flickor satt i knän, svettpärlor syntes på pannorna och tjocktröjorna slets av. Där dansades och skreks det i ett par timmar. Altanen fylldes med rökare och åskådare när jag och Chrustjev brände julbocken som Dan kommit med på lilla jul. "Sjuttinio kronor kostade den" bubblade det ur honom när han gråtandes såg på hur hans present flammade upp mot himlen i ett inferno av smärta, glädje och hårsprej.
Nästa våg innefattade fyra junkies med tillhörande berusningsmedel som brändes, bakades, meckades och rullades under den där andaktsfulla tystnaden som alltid sprids i samband med Hasch.
De och en handfull ohängda typer blossade sig grumliga medan resten fortsatte som om inget hänt. Summan av kardemumman var i alla fall att sängen helt plötsligt blev den nya tillflyktsorten för de människor som trippat. Musiken sänktes, bytte stil och för en timme eller två var allting mellow.

Klockan passerade nollmeridianen och festen verkade vara på upphällningen. Men utan att någon knappt hann fatta det så stormade Harald in med lite positivt folk som var allt annat än mellow. Nej, dom var rent och snyggt partykåta och dansgolvet fylldes återigen av vilt slintande tonåringar.
Knarkarnas musikspelare kopplades ur för att lämna plats åt Hermans blandskiva med gamla fina uptempo-hits. Festen var återigen som förvandlad och narkotikaslavarna lämnade tillställningen med sura miner. Sådana där smokers fattar inte vad som verkligen menas med berusning. Vi blev till slut utmattade och folk lämnade i regnet för att fånga bussar hit och var. Det var bara jag, Chrustjev, Hanna, Dan och ett par andra käftar som blev kvar in på småtimmarna. De sista slattarna ur vinflaskorna inmundigades under ett sista långt avsked till vad som varit den perfekta tillflyktsorten för alla stackare med intoleranta och principfasta föräldrar. Plötsligt förstod jag, i all min eufori, vilka små valpar vi egentligen är.

Andreas Holmqvist
andreas.holmqvist@nvp.se