Det förlovade landet!

Krönika 17:12 | 29 juni 2009 Äntligen är det dags! Hytten är beställd, biljetterna betalda – det är bara att rulla ombord på världens svängigaste och mest orättvist baktalade passagerarfartyg – finlandsfärjan!

När jag var liten var det mest nervösa ögonblicket på hela resan just ombordrullandet. Jag var livrädd att pappa skulle missa rampen och att vi skulle åka rakt ner i Östersjön och bli torskmat. Det näst mest nervösa ögonblicket var när pappa skyndsamt vevade ner rutan och tog emot biljetterna. Den som satt i luckan tittade in på alla i bilen och jag skulle låtsas att jag var åtta år ända tills jag var elva, för det var visst skillnad i pris. Jag hade gjort flätor i håret och så kröp jag ihop och gjorde mig så liten som möjligt. Pratade till och med barnsligt där inne i bilen, totalt överspel. Ändå funkade det bra i flera år.

Väl ombord gällde det att krypa ihop och göra sig liten igen, för på 70-talet var det inte tal om att slösa pengar på löjliga extravaganser som hytt när man åkte färja en enstaka natt. Nej nej. Vi stannade i baren, där fanns det fåtöljer med rundade armstöd, och när man ställde ihop två såna fåtöljer mot varandra bildade de en sorts säng. Om man var tillräckligt kort. Och det gick ju alltså att ordna. Där fick jag kura ihop mig. Sen låg resten av släkten runt omkring på heltäckningsmattan och bildade ett oregelbundet, snarkande blommönster. Runt omkring låg det zigenare (nej, inte romer – det visste ingen vad det var) i andra blommönster och dom skulle det alltid snackas lite skit om av nån anledning.

På morgonen vaskade man av sig lite i ansiktet på damtoaletten, och sen vara det bara att trycka i sig en karelsk pirog med äggsmör – det kostade vi minsann på oss - och gå ner i bilen och vänta på att bilen framför skulle börja röra sig. Så att man äntligen fick känna bildäcken rulla mot det förlovade landets förlovade asfalt.

Allt var förstås bättre i Finland, hela vägen fram till morfars balkong – mitt emot en stinkande mejerifabrik nära ryska gränsen. Enligt mamma och pappa var gräset av bättre kvalitet, starkare liksom, och träden var högre och buskarna grönare. Himlen blåare och solen starkare. Märkligt att det kan vara så, när det ligger så nära, sa dom till mig. Mitt stora trumfkort när jag kom hem och skulle imponera på kompisarna var Pepsi Cola. Inte så finskt kan man tycka, men mycket amerikanskt. Och i Sverige fanns bara Coca-Cola. Det var såååå cooolt att ta med Pepsi (”MYCKE godare”) till detta svenska stackars u-land. Och ett tuggummi som heter Jenkka, och den finska nationens finaste godsak, chokladen Tupla. Samma choklad som finns på Konsum i Gustavsberg nu. Same same, but different.

Tiina Nevala
tiinanevala@hotmail.com