ALEXANDER KURONEN NILSSON

Den bästa sommaren i år

Krönika 14:45 | 20 juli 2009 Min oskuldsfulla ungdomstid är snart över. Detta kunde jag konstatera redan när jag som åttaåring fick mina första fjuniga hårstrån under armarna, till min mors förtjusning och övriga 99,999 procent tjejers förskräckelse.

Sedan dess har allt fler tecken ploppat fram likt håriga ölkaggar på Ålandsfärjan, och kulmen nåddes nu i veckan när jag greps av en oemotståndlig längtan efter att lyssna på ”Hon har ett sätt” med Jakob Hellman. Inte för att den på något sätt är en dålig trudelutt, den är ju trots allt med på en av tidernas mest hyllade svenska plattor (och enligt mig Hellmans klart bästa).

Men principen, att jag hellre pumpar en svensk radioplåga från 1989, än juckar loss till ”Birthday Sex” på veckans hitvarning är något som bör uppfattas som en varningsklocka, vare sig man vill eller inte. Trots min fetisch för plattor som typ Harald Treutiger lyssnar på, så återstår ändå det faktum att jag fortfarande tillhör den lyckliga skara människor som just nu upplever ett sommarlov. Visserligen det sista lovet för min del innan jag muckar från gymnasiet, men likväl samma tio veckors ledighet som jag haft den mänskliga rättigheten till ända sedan jag gick på Jarlabergsskolan som sjuåring.

Och inte nog med det, jag har ända sedan den pampiga avslutningen i Nacka aula för snart två månader sedan (rektorn höll t ex tal) varit fast besluten om att detta ska bli den bästa sommaren i mitt liv. Ett minst sagt högt krav, som om det hade ställts av mig under tiden på Jarlabergsskolan förmodligen inneburit en önskan om jordenruntresor med familjen, och att trycka i mig guldbamser på stranden med Berts dagbok i hörlurarna.

Efter ett decenniums mognande har dock bilden av ”den bästa sommaren i mitt liv” transformerats till att sitta och svepa trefemmor i ett partytält i Storängen, och att aldrig komma hem före halv fem på morgonen. Något som ju skulle ha varit oacceptabelt som sjuåring, eftersom jag då inte hade orkat gå upp klockan nio för att se på Sommarlovsmorgon.
Och jag kan jag mycket väl tänka mig att jag som gosse föredrog att glo på Stadskampen tillsammans med farsan och en påse ostbollar, framför att röka upp två och ett halvt ciggpaket på en svinkall klippa vid Långsjön.

Att det trots dessa tendenser till förändring finns aktiviteter som aldrig slutar tilltala mig är därför något jag ser som ytterst positivt. Ett bra exempel är när jag och några kompisar besökte Gröna Lund häromveckan, och jag återigen förvandlades till den där äckligt glada sjuåringen som älskar att mosa folk i radiobilarna, ramlar baklänges i trappan till lustiga huset och blir paralyserad så fort han ser en konstertaffisch med Markoolio.
En illusion som snabbt bryts när jag kommer hem till datorn och ”Hon har ett sätt” återigen dyker upp överst i spellistan. Plötsligt var man gammal och hårig igen…

Alexander Kuronen Nilsson
alexander_kuronen_nilsson@hotmail.com