Tiina Nevala

Banken – din värsta fiende

Krönika 10:11 | 11 februari 2008 Så är det alltså bevisat – bankerna ljuger. Jag hade väl det på känn. Med en mikrofon under affärsnäsan, följd av en rak fråga förvandlas en hel slipsarmé till en grupp yrvakna mulle-anhängare på sin första svamputflykt.

Lystring alla barn – det här är en gul kantarell, och det här är en vit flugsvamp. Det är ganska viktigt att veta skillnaden.
Och det här är ett jämförelseindex där utdelningen räknats bort och det här är ett jämförelseindex där utdelningen räknats in. Det är ganska viktigt att veta skillnaden här också, för den som sparar i fonder.
I alla fall för den som tänker försöka leva på sparade pengar som gammal, istället för att tigga av sina barn. För pension kommer antagligen vara ett okänt begrepp när det är dags för min generation att casha in. Pension – kommer någon ung och vansinnigt trevlig ekonom med enorm social kompetens att säga – Jag ska se om det finns någon här på kontoret som vet vad du menar.
Bankerna har visserligen alltid varit skandalöst giriga. Att gå in på banken och göra en inbetalning till någon annans konto i annan bank kostar idag 75 kronor. Lystring alla barn – 75 kr!
Man borde i pedagogiskt syfte skicka in ett barn med 75 kr i veckopeng på banken för att betala av sina godisskulder till en kompis. Bankmänniskan tar emot pengarna och förklarar snällt att kompisen nu har fått noll kronor till sitt konto. Förvirrat barn blir ledset och frågar hur mycket kompisen har om hon kommer och sätter in sin veckopeng nästa vecka också. Fortfarande noll kronor.
Ledset barn gråter och säger till mamma att banken TAR pengarna och pedagogisk mamma säger att ja älskling – banken tar pengarna. Därför ska du aldrig någonsin i hela ditt liv lita på banken, eller ge dom dina pengar. Kom ihåg det.

Det finns för övrigt många sätt att skoja med oss konsumenter. För några år sedan bodde jag i Malmö och åkte ofta kommunalt. Man tankade ett kort med pengar, hundra kronor var lägsta belopp.
Retligt nog kunde man aldrig använda hela sin hundring. Alltid var det tre, eller åtta eller nio kronor kvar på kortet som man inte kunde använda. En gång fattades EN krona, men nix, hundra kronors påfyllning skulle det vara. Jag ringde till Skånetrafiken och frågade vems de tolv kronorna som var kvar på kortet egentligen var.
Mina eller deras. De sa att det var mina pengar. Då vill jag ha dem tillbaka tack, för jag köper inga fler kort av er, sa jag. Det gick absolut inte för sig. – Asså, om du köper en hel Falukorv på extrapris, och så orkar du bara äta tre fjärdedelar, då kan du ju inte gå till affären och säga att du vill ha pengarna tillbaka för den fjärdedelen som du inte orkade äta upp. Nej sa jag förvirrat, men jag bestämmer ju själv vad jag gör med den. Jag kan ju t ex frysa in den (Ni fattar nivån på samtalet).
Då skrek kundtjänstmannen: Nej, du har ingen frys och det blir alltid lite över! Och så var det samtalet över.

Tiina Nevala
tiinanevala@hotmail.com