Patrik Wirén, 36, musiker och frilansjournalist. Har turnerat i Europa och USA. Bor nu i Fisksätra med sambo och är deltidspappaledig med dottern Vega.

Är en andra chans för mycket begärt?

Krönika 17:16 | 18 februari 2008 Patrik Wirén

Jag har mirakulöst föryngrats ett helt år. Jag vet att det låter märkligt men jag insåg häromdagen att jag faktiskt är yngre än jag inbillat mig. Nej, jag hittar inte på för att verka intressant och nej, jag knarkar inte. Jag vaknade bara upp en tisdagsmorgon, trött efter en natt med kräksjuk dotter då det plötsligt slog mig att jag inte fyller trettiosju förrän i oktober. Förvirrande.
Efter trettio har jag adderat ett år till min egentliga ålder och liksom legat tolv månader före mig själv. För er yngre är det nog extremt svårt att förstå, men åren blir mindre intressanta att hålla koll på ju fler de blir. Det spelar liksom ingen roll om man är trettiosex eller trettiosju, medan skillnaden mellan sjutton och arton är enorm. 
Jag vet inte exakt vad jag ska göra av min andra chans, detta unika tillfälle att backa bandet. Men känslan att plötsligt ha ett år till godo är rätt skön. Och visst finns det någonting lite vackert över att någon i min ålder säger sig vara äldre än han är? Det är åtminstone mindre patetiskt än folk som desperat vill vara tjugofem och som tar varje tillfälle att framhäva hur ungdomliga de minsann är. Finns det någonting mer osexigt? 

På tal om en andra chans. Jag har just sett ”Klass 9A”, en ny dokumentärsatsning i SVT där några av våra bästa lärare fått i uppgift att rycka upp en av landets sämst presterande klasser. Det är en sådan där serie man pratar om efteråt, som får tittaren att fundera på saker som faktiskt har betydelse. Det är alldeles för sällsynt i dessa tider av modebloggar och melodifestival. 
Som tittare känner man omedelbart att det här kommer nog att gå bra. Eleverna befinner sig visserligen på en häpnadsväckande låg nivå (”Vilket land London ligger i? Det vet jag inte.”) men är uppenbart mottagliga för att lära sig. De nya lärarna är givetvis fantastiska, men jag tror också att mycket handlar om att de struliga eleverna får en andra chans. Att de får möjlighet att börja om på nytt, att bli sedda av ögon som inte redan avfärdat dem som hopplösa fall.
När jag tänker tillbaka på min egen skoltid var det alltför ofta som alla  dessa uppgivna ”äsch, jag kan ju ändå ingenting” och ”det kommer gå åt helvete för mig” blev självuppfyllande profetior. Profetior som hade kunnat sprängas till smågrus om bara någon hade haft tid eller ork att visa på motsatsen. En andra chans – är det verkligen för mycket begärt? 

Patrik Wirén
patrik_wiren@bredband.net