Malali Ahmadi, Farhia Hussein, Ann Boréus, Fatima Ibrahim och Fuzia Mohammad är tillbaka i Fisksätra efter promenaden över golfbanan.
FOTO: Elisabeth Ubbe
Stora kliv mot ett integrerat Fisksätra
Bortom vi och dom
11:11 | 06 december 2011
Föreningen Rosen vill få igång och förena Fisksätras kvinnor. Att gå på promenad i naturen och ha gympa tillsammans är lika viktigt som att träna på svenska språket och lära sig hur samhället fungerar.
– Vi vill att alla i Fisksätra får en känsla av att de duger här, säger Ann Boréus, en av ledarna.
• Föreningen är till för kvinnor i Fisksätra, har funnits i tio år och ordnar föräldrakurser, skogspromenader, kvinnosim, läs- och skrivträning, sykurser, gruppgympa och utflykter.
• Dörren är även öppen för äldre, som inte orkar med så mycket stimulans. Ett gäng damer över 80 år brukar komma till föreningslokalen för att prata, laga mat och umgås.
• Hit kommer också de som är helt nya i Fiskis. Rosen kan visa dem promenadvägar, förmedla kontakter och förklara vad man behöver veta som ny i området.
Se bildspel från promenaden här.
En frostig novemberdag är sju kvinnor från sju olika länder ute på en stavgångspromenad vid Saltsjöbadens golfbana. Varje onsdagsförmiddag brukar de gå den här rundan, under energisk ledning av Ann Boréus, som pratar, förklarar, skrattar och visar stretchövningar.
Hon är själva sinnebilden av en eldsjäl. Med bakgrund som svensklärare för invandrare och gympainstruktör, har hon varit med och byggt upp kvinnoföreningen Rosen i Fisksätra. Nu har hon ett finger med i det mesta som händer i föreningen, från kvinnosim och gympapass till föräldrakurser och språkträning.
”Jag är friskare”
Bland stavgångarna finns Farhia Hussein, som kom till Sverige från Somalia för omkring 20 år sedan. Förut satt hon hemma ganska mycket.
– Då hade jag ont i axlarna och huvudvärk. Nu känns det mycket bättre. Jag är friskare, säger hon, medan hon spänstigt stegar upp för en backe på golfbanan.
En bit bort promenerar 35-åriga Nima. Hon har med sig sin sex månader gamla dotter i barnvagn.
– Att man har barn är inget hinder för att komma ut och röra på sig. Rosen får igång många kvinnor, som annars skulle sitta hemma. De kan vara ensamstående och nya i Sverige. Då är det här ett sätt att träffa andra och samtidigt lära känna sitt område, säger hon.
Nima har varit engagerad i Rosen i många år. Nu har hon precis startat en bokklubb för medlemmarna, och för tillfället plöjer de kungaboken ”Den motvillige monarken”.
– Det funkar jättebra! Alla är intresserade och ingen vill gå hem från mötena, berättar hon stolt.
Hjälper kommunen
Hon är övertygad om att Rosens arbete har lett till färre depressioner, färre läkarbesök, snabbare språkutveckling och mer kunskap om samhället bland många kvinnor i Fisksätra.
– Kommunen skulle tjäna mycket på att satsa på Rosen, säger hon.
Men föreningen får inte särskilt mycket hjälp från Nacka kommun, tycker Ann Boréus. Visst kom ett bidrag på 10 000 kronor för några år sedan, men ofta känns det mer som om det är föreningen som hjälper kommunen och inte tvärt om.
– Personer på socialtjänsten och kuratorer ringer till oss och tycker att vi ska göra något för enskilda personer. Man undrar ju varför det är så självklart att vända sig till en förening i sådana situationer. Det är klart att vi vill hjälpa till, men vi lever hela tiden på gränsen ekonomiskt, säger Ann Boréus.
Hon understryker att Rosen är en kultur- och inte en invandrarförening. Målet är integration. Ett talande exempel är att föreningen ett par år lät bli att fira jul och ramadan, för att istället ordna en stor fest mellan de båda högtiderna.
– Vi utbyter kultur med varandra, över kulturgränserna. Vi vill att alla i Fisksätra får en känsla av att de duger här. Om man kan kommunicera med vem som helst, då mår man bra, säger Ann Boréus.
”Inte så farliga ändå”
Tillbaka till Nima, hon som startade bokklubben. Hon kom till Sverige för 17 år sedan, från Etiopien via Sudan.
När promenaden börjar närma sig sitt slut, berättar hon att många av hennes landsmän har tyckt att det varit svårt att passa in i Sverige i början.
Men efter några år, brukar det gå upp för dem att olikheterna inte är så stora som de trott.
Eller som Nima själv uttrycker det:
– Svenskarna är inte så farliga ändå!
Hanna Bäckman
hanna.backman@nvp.se