Ofta när Asadullah Haidari träffar sina faddrar Maria Risholm-Sundman och Carl-Erik Sundman, brukar de läsa tidningar och böcker. Asadullah får också ofta hjälp med sina läxor.
FOTO: Elisabeth Ubbe
Faddrarna har blivit Asadullahs nya familj
Bortom vi och dom
14:52 | 13 december 2011
Asadullah Haidari kom ensam till Sverige för två år sedan. Då hade han ingenting.
Nu börjar han lära känna det nya landet, och har dessutom fått en praktikplats.
Mycket beror på hans svenska faddrar.
Fler faddrar behövs. Kontakta Malin Nilsson, som jobbar på boenden för ensamkommande flyktingbarn och –ungdomar på
malin.nilsson@varljus.se eller gå in på Volontär i Nackas hemsida.
Han kallar dem ”mamma” och ”pappa”. Han har varit hemma hos dem och träffat deras barn och barnbarn.
I flyktingfaddrarna Maria Risholm-Sundman och Carl- Erik Sundman har 19-årige Asadullah Haidari hittat en familj i Sverige.
Han har tagit stora steg in i det svenska samhället. Han har till och med fått en praktikplats.
Kändes bara konstigt
För två år sedan var allt helt annorlunda. Då kom Asadullah till Malmö.
Han visste ingenting om Sverige, mer än ungefär var landet ligger på kartan. Han hade lämnat ett krigshärjat Afghanistan och ett Iran, där afghaner ofta blir illa behandlade, bakom sig.
Nu skulle allt börja om. Men det kändes bara konstigt.
– Jag kunde ingen svenska, hade inga kompisar eller kontakter. Jag har aldrig känt mig så hjälplös förut, berättar han.
NVP träffar honom och hans ena fadder, Maria, på Dieselverkstaden. Här ses de ofta, för att prata, öva läsning och fika. För det mesta är även Marias man Calle med, men just i dag är han ute på jobbresa.
”Vill ge något”
Både Maria och Calle reser mycket i sina jobb. I perioder har de bott utomlands, i USA och Nya Zeeland. Kanske var det därför de nappade när de läste om att kommunen sökte flyktingfaddrar, funderar Maria.
– Vi har själva känt att det kan vara svårt att förstå allt i ett nytt land, och vi tycker att det är intressant att lära känna andra kulturer. Dessutom är våra barn vuxna. Vi har utrymme att ge något till någon som kommer hit, säger hon.
De har verkligen gett något till Asadullah: En praktikplats på ett svetsföretag i Nacka.
Svetsa kunde han sedan tidigare, så Maria ringde runt tills hon fick napp.
Nu kombinerar Asadullah sina studier med praktiken. Han är sysselsatt, och lär sig massor.
Samtidigt mår han bättre än tidigare.
– På ungdomsboendet där jag bor finns många killar från Afghanistan, och alla pratar mitt modersmål dari. Jag tänkte att jag måste göra något för att lära mig svenska och förstå det svenska samhället. Så jag bad om att få komma i kontakt med en familj. Personalen hittade Maria och Calle, och jag känner mig trygg och jätteglad, säger han.
Känner sig välkommen
Men det finns jobbiga stunder.
Asadullah har inte så många att prata med om det han har varit med om.
– När jag är ensam, försöker jag trösta mig själv. Men jag vet inte om det hjälper, säger han med ett snett leende.
Har du känt dig välkommen i Sverige?
– Naturligtvis. Jag har fått uppehållstillstånd och hjälp med pengar, boende, mat och kläder. Ingen har behandlat mig dåligt här.
– Det har säkert att göra med att Asadullah är en mjuk, fin och lyssnande människa, inflikar Maria.
Asadullah drömmer om att han, som i stort sett var analfabet när han kom till Sverige, en dag ska skriva en bok om sina upplevelser. ”Afghansk flykting” skulle den kunna heta.
– Och så vill jag hitta ett bra jobb, så att jag får pengar till att hjälpa dem som drabbats av samma sak som jag. Det spelar ingen roll från vilka länder de kommer. Jag vill gärna hjälpa Afghanistan också, som är ett fattigt land.
Maria får något stolt i blicken när hon hör vad Asadullah säger.
– Jag tror att fler måste bli informerade om att det inte är så komplicerat och krävande att vara flyktingfadder. Vi träffas så ofta vi har lust. Asadullah har blivit som en vän, som man värnar lite extra om.
Känner du att ni gör en insats för integrationen?
– Absolut. Flyktingar får inte leva i sin värld och vi i vår. Det är viktigt att det byggs broar emellan. Och det är skoj att göra det också.
Hanna Bäckman
”De flesta vill ha kontakt med svenskar”
NACKA/VÄRMDÖ
De unga flyktingarna ska inte falla mellan stolarna. Därför hjälper Nacka kommun till med sommarjobb och boende.
Men behovet av engagerade privatpersoner, organisationer, företag och myndigheter är stort.
Nacka kommun har ingått avtal om 22 platser för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn och -ungdomar.
Till en början bor de på något av de boenden som finns i Skarpnäck, Duvnäs Utskog och Eknäs.
Men målet är att få ut dem på vanliga bostadsmarknaden, via försökslägenheter, som finns utspridda i kommunen.
Uppmuntrar och stöttar
Ett sätt att få in de unga flyktingarna i det svenska samhället är att erbjuda dem sommarjobb, vilket Nacka kommun har gjort de senaste åren.
– Vi försöker se till så att de inte faller mellan stolarna. Vi uppmuntrar dem och stöttar dem till studier och sysselsättning, så att de inte lämnas vind för våg, säger Debbie Nujen, samordnare i flyktingfrågor i Nacka och tillägger:
– Nu hoppas vi att Nackaföretag, organisationer och myndigheter tar till vara deras kompetens och arbetslivserfarenhet.
Ett mindre antal ungdomar har svenska faddrar.
– Behovet är större än tillgången. De flesta ungdomarna vill ha kontakt med svenska personer, säger Debbie Nujen.
I Värmdö finns för tillfället inga flyktingfaddrar, men enligt Nedhal Pirababi, chef för Värmdös introduktionsenhet, förs diskussioner om att komma igång igen.
Hanna Bäckman
hanna.backman@nvp.se