I lördags började karateterminen och jag har ansvar för tjugotalet barn i femårsåldern som ska lära sig karate från början. Det är så ofantligt givande att få göra det, men huj vad läskigt det kan vara att så framför så många barn där ögonen lyser av förväntan. Och jag ser ansvaret, att vara en vuxen förebild, som lär dem grunderna i en idrott. Att göra rätt och att våga göra fel. 

Sedan har jag också insett hur viktigt det är att lära sig ett självförsvar. Säkerhetsavstånd, självsäkerhet, trygghet i sin kropp, att hitta sin egen kraft och energi. Med tanke på mängden barn som börjar träna varje år, inser jag också att fler inser detta. Vikten av ett självförsvar. Jag ser på barnen, som går vidare, hur viktgit det är för dem i deras vardag och i andra sporter.

På söndag har klubben uppvisning i Forum, missa inte det!
Kvart över tolv smäller det till. 
Jag fick på instruktörsmötet igår veta att det blir speciellt!

För några år sedan var det jag och lillan på gården. Då ryktades det om att det skulle bli en boulebana istället för sandlåda här på Finnberget.  Idag är det annat. Trafikstolparna har åkt upp mot de som kör för fort, sandlådan har fått ny sand och varje dag är det barn i lekparken och pappor och mammor, släktingar och en och annan grillare. Jag njuter mer och mer här på berget. Området utecklas hela tiden. Som balkongerna, otoligt vad det har gjort för alla oss som bor här. Vilka eldsjälar som envisats med att hoppas, tro, våga satsa. Nu händer det. Snart över 100 balkonger som ska byggas och det råder renoveringsfeber här uppe. Nya grillar på berget, det pratas om trappor både hit och dit. Den otröttlige Janne kämpar på med att bistå dalmasarna som bygger och plötsligt har vi alla något att prata om och pratar gör vi.
Jag är fashinerad vad lite det egentligen är för att ett helt område ska leva upp än mer. Det gemensamma är viktigt, det som berör oss alla och som blir viktigare och viktigare.

Väl hemma upptäckte jag det sorgliga som verkar hända varje år. Varenda busskur från Gamla Värmdövägen upp till Kvarnholmen var förstörda. Systematiskt, på samma sätt. Glaset förstört. Det känns så otroligt 70-tal. JAg trodde vi hade kommit längre med meningslösheterna.

Jag har haft semester. Den längsta på länge och precis en sådan där som jag längtat efter. I år var det möjligt att göra drömresan till Frankrike, Halland på bondgården med lillan och så renoveringen. Det stora projektet som så många härliga grannar varit engagerade i. Och det är en omfattande sak. 
Idag var det första gången sedan juni som jag hade vatten i köket. Då förstår du. 

Den stora insikten i sommar har varit teknikens frånfälle. Utan dator, bara en ajfån och lösningar för det allra nödvändigaste på resande fot. Tillgång till bankkontot. Annars helt off från mail och nätet. Och jag insåg snabbt vad lite jag saknade det. 

Jag inbillar mig att det gått aningen överstyr med allt twittrande, fejsbookande och socialt mediasnack. Inflation, eller så har jag blivit gammal. 
Jag inser så tydligt hur jag värderar de riktiga äkta relationerna mer och de där fantastiska mötena med nya människor. Ljuvligt och inspirerande. 

Sommaren gav mig även en lektion i hur man tar hand om två hästar som rymt. För mig som är hästrädd så är jag stolt. Väldigt stolt att jag klarade av att fånga in de båda. 
I mötet med de båda villda hästarna så var et int emycket teknik som hjälpte mig. Snarare mod. 

Ser fram emot en härlig höst, förhoppningsvis lite mer lokalt från mitt underbara Finnberg och en del från karatesäsongen som drar igång. Jag är huvudansvarig för barnkaraten i år och det är lite som med hästarna. 20 femåringar framför mig som ska träna.. det kan vara rätt läbbigt det med... :)

Hej igen, kanske man ska säga. För bloggandet har pauserat en period. Det är så, med bloggandet. Att det behöver ny fart. Här på NVP får vi sköta oss själva, rätt så mycket. Inga egentliga instruktioner; bara tuta och kör. Och det ironiska med fria händer, är att det kan göra att Vad man ska skriva om, blir plötsligt för generellt. Exempelvis. Grannen berättar att han sett en bäver, vid två tillfällen nere vid det gamla varvet. Det är rätt så cool, eller hur? ELler att han såg en havsörn. Över stan. Från Finnberget. Det är också mäktigt. Bloggvärt? Eller att de första balkongerna på Finnberget har blivit klara. Bland annat min. Det är också rätt cool. Men det häftigaste av allt på berget, är ändå effekten av bygget. Alla renoveringar som satt igång. Alla samtal med grannar, både på balkongerna och inför. Vi har lärt känna varandra, på ett helt nyt sätt och vekm kunde räknat med det? Jag har under våren funderat över att flytta. Längre ut. Men så blir det inte på ett tag. Jag har fastnat här på berget. Som de flesta verkar göra. Det är lugnt, tyst, ändå otroligt nära staden. Stadsbussen 53;an går härifrån och det tar 20 minuter att gå till folkungagatan. Staden blir mindre. Nacka växer. Och till och med bävrarna verkar trivas. Det är riktigt kul.

Det var ett tag sedan som jag skrev här. Jobb har hjälpt mig att prioritera. 
Och jag har haft mina funderingar med skrivandet här. 
Sällan som det kommenteras. Sällan som det blir debatt. 
Jag kanske får konstatera att jag säkert skriver mot en snäv målgrupp och att jag kanske till och med är enaning medioker i mina inlägg. 
Men jag är rätt nöjd med det. Att vara lagom. 

Solen lös med sin frånvaro idag i Nyckelviken; ett smultronställe dit jag ofta åker. För att springa, jag coachar där när vädret gör det möjligt och jag åker gärna dit med dotter och bonusdöttrar en dag som denna för att vara ute. 

Jag gifte mig i lusthuset med min dotters mamma. Ett härligt bröllop och en stund jag minns med mycket värme. Efteråt hade vi festen i lilla nyckelviken där jag tog av mig kostymen och alla gästerna fick vara med och laga mat, fixa med blommor och göra iordning. Det var fyra familjer som aldrig hade träffats och finns det något mer passande ögonblick än ett bröllop? Att få hjälpa till och laga mat och umgås. 

Ofta åker jag till Nyckelviken i jobbet, dagtid. När vädret tillåter är Nyckelviken perfekt för coaching, många bänkar och vackra promenadstråk hjälper viktiga samtal och övningar att realiseras. 

Barnen struntar i vädret och njuter av gräset, rullar i backarna och samlar grodyngel i mugg. Som det ska vara. Fotbollsspel och picknick. Lantdjur i form av ridhästar, svenska höns och får. Och suggan, den enorma suggan med tolv kultingar. Barnen jublar och jag ser lite avskräckt ut när det enorma djuret reser på huvudet och grymtar. Tänker på den där boken med grisar som åt upp människor. Huga. 

Vid grillen lägger vi på souvlakispett och jag förenar mig med de andra papporna, som står vid grillen. [Varför är det bara män som grillar?] och vi granskar varandras korvar, spett och fläskbitar. Ömsom petar, vänder, vrider och småpratar. Den där lammkorven ser god ut, var har du köpt den?
Det känns som om vi tittar på en bil och sparkar på däcken, varför man nu gör det. 

Jag har fått anledning att fundera de senaste dagarna över det där med pappaskapet. Mansrollen. Jag skrive ri tidningen Man sedan ett halvår tillbaka och får en del respons på det. Den nye mannen. Om alla saker vi ska vara så duktiga på. Liksom mjukhårda på en gång. Kirra att dra i de där skruvarna och vara en hejare i köket. Jag har många samtal i mitt yrke med män i höga positioner, som känner sig lurade. Av att skaffa sig det där stora huset, den fina bilen och sedan när det är dags att leva, när barnen kommer då finns ingen annan tid än att jobba för att klara av att leva såsom man trodde var det bästa. 
Hemma är frun med barnen och rollerna är som vanligt. Många är de jag mött, som längtar efter att dra i den stora handbromsen och säga "jag vill hoppa av; det var inte det här jag tänkt mig.". 

Även om vi vet allt det här, att vi kan göra annorlunda, välja andra roller. Så nog fan står jag där och rullar mina souvlakispett medan tjejen är med barnen. 

Jag har gjort slut med Facebook. En företeelse som enligt min åsikt, passerat bäst före-datum. Varför? Jo, alla är där. Gamla, som unga. Och dialogen har uteblivit, det frågande, nyfikna. Krasst, tror jag mer på lyftkranar som socialt media. 

Det dundrar på gården. Den stora lyftkranen kom i morse och balkongmanterialet ska lyftas över taket, över till andra sidan. En av anledningarna varför det sprang i väg i pris. För på andra sidan, den mot vattnet, går det inte att få upp materialet. Jag har arbetat hemma hela dagen och sett hur porjektledaren sprungit omkring, gormat på leverantörer om felpaket och hur gubbarna tagit emot de stora blocken, på andra sidan. Samtidigt sätts byggnadsställningarna upp. Snart är de vid mitt fönster. Det går undan. 
Och vi grannar, stannar upp, ler, pratar om "äntligen" och "vad stora de är" (balkongerna) och det är som ett enda plockepinn. På bara tre veckor ska det vara klart. På min sida av berget. 
Och det slår mig, hur vi gillar det; förändringar, förnyelse, förbättringar och vi samlas kring att enklare kunna prata om något. 

På Facebook, pratar alla med alla om allt. Det blir tråkigt till slut. Magin försvinner raskt och andra nätverk kommer att ta över. Mer slutna, mer innehållsrika, mer relationsskapande. 

Det finns en magi i lyftkranar. Stora, starka. Kontrollerade av en (nästan alltid) en gubbe som är fokuserad. Varje rörelse, påverkar massor av ton. En stund är jag faktiskt orolig, för taket, eftersom kranens arm, snuddar nära, väldigt nära takplåten. Alla stannar upp, betraktar, engageras. Riktigt kul faktiskt. 
Det luktar blkongfest framåt vårkanten på Finnberget. 

Fortsättning följer. 
Och varför är bildmotorn här på nvp.. så otroligt seg?

I veckan kom balkongerna. 
I alla fall byggmaterialet och samtidigt som vårsolen tittar fram, så gör även grannarna just det. Tittar fram. 
Som om vi varit inlåsta, borta från vardagen.
- Är de verkligen sex kvadratmeter? säger vi och tittar på betongblocken som står uppstaplade på gården. 
Så fortsatte det;
- Jag förstår faktiskt inte de som avstår, från att bygga balkongerna. Det höjer ju värdet och vem vill avstå från extra kvadratmeter. 
Vi var rörande överens. Orimiligt. 

Vi bekostar själva, balkongbygget. Med egna sparade eller lånade pengar. En ordentlig slant.  Och visst håller jag med, det är svårt att förstå hur man skulle kunna avstå. Det är långt ifrån alla som hakat på och jag anar att det kommer att se lite mysko ut med av ekonomiska skäl sporadiska balkonger. 

Så insåg jag, att det faktiskt är så att alla inte kan. Betala den dyra slanten för balkongen. Det är mestadels ensamstående, eller par som bor här på Finnberget. Ett fåtal barnfamiljer och det klart det påverkar boendet att låna eller ta av det sparade. 

i samma sekund jag förstod, skämdes jag faktiskt, över hur lätt det är att tänka bort andras möjligheter, i sin egen övertygelse om det rätta. 

Jag leker med tanken över vad som hade hänt om man bestämt att Alla skulle få balkonger, att vi delade på kostnaderna på hyran med bättre och längre villkor än vi som enskilda individer kan skapa. Hade alla kunnat få balkonger då? Kanske. Kanske inte. 

Bara för att jag kan, betyder inte att andra kan. 
Det känns som en reflektion som borde ligga i tiden, så här i valtider.

Men nu är det påsk. I tidningen läser jag att det är punkens existens som gav mona Sahlín hennes frisyr, vi kommer att frossa för ungefär 6,5 miljarder kronor över påsken och i år är det kungligt som gäller. Det är nya tider numera. 

Det är ett som är säkert.  

Så kom jag till Dojon i morse och skulle ta barnträningen. Men möttes av en dojo, där Jujutsun lånat alla mattorna eftersom de har en stor tävling i Nacka idag och på söndag. 
Det arrangeras en tävling i Budo i Nacka, och man måste hyra mattor från svenska Budoförbundet, ta egna mattor från den större lokalen (Nacka Dojo) och dessutom låna mattorna från Budohallen inne i Nacka Sporthall. 

För alla i Nacka, som hanterat lokalbokningar vet hur knepigt det är att få en överskådlighet i bokningar och liknande. Jag pratade med M som är lokalansvarig i klubben och frågade varför vi inte fått veta något, och han bekräftade just detta; att det är enormt svårt at få en överblick över bokningar, ombokningar. 

Och störst går först. Det är faktiskt dags att göra en ordentlig översyn och göra en rejäl lokalsatsning för Budon i Nacka. Och lokalbokningen.

Inser efter veckans NVP att Nacka är en riktig Budo-kommun. 
Jujutsun som verkligen gjort ett avtryck med Rickard Carneborn och Nacka Dojo. Otroligt roligt. Och så min egen klubb. Nacka Wado Ryu, en av Stockholms (Sveriges?) största karateklubbar. Även Aikido och Judo, om jag inte har helt fel, så finns det en bra Kung-fu klubb också. 

Det kanske faktiskt är dags att visa - från kommunnens sida - att man satsar på detta?
Den lokal vi är hänvisade till i Nacka, är en sliten gammal budolokal i Nacka sporthall, som inte räcker till för att ta emot alla de som vill komma in och träna. Och de blir inte färre.

Det är fashinerande att se hur viktigt det är för barnen, med disciplin, kontinuitet, kraft, mod, styrka, kroppskontrolll, självkänsla och en början till ett bra självförsvar. Jag tror det är därför Budon växer i Nacka. 
Det borde kommunen vara lyhörda för så här i valtider.

Jag hade det på känn.
Att jag  har varit fel ute hela tiden.
Att jag skulle vara bra som pappa för min dotter. 
Men, någonstans i mig, så anade jag att sanningen snarare var att jag är direkt farlig för henne. Som pappa. 
Nu har jag fått det bekräftat. Dessutom vetenskapligt bevisat. 

Går det att vara dummare än så här?

För dig som inte orkar klicka på länken och läsa årets dummaste debattinlägg, så handlar det om en kvinna som doktorerat och kommit fram till slutsatsen att Män är farliga om de är hemma med sina barn, barnets första levnadsår. 

Mitt lilla berg. Finnberget. Med solen kom byggprojekten igång och jag som har förmånen att kunna få jobba hemma ibland, hör och ser alla bilar och transporter. Snart är balkongerna på gång. Det lutar åt att det blir en vår, på ytterligare sex kvadratmeter. Det luktar invigningsfest så småningom. Den lilla pizzerian lever upp, fler äter mat på lunchen, handlar där och grannarna har liksom mer att prata om. Var ska lyftkranen stå? Håller tidplanen? Vilken vinter det har varit, eller hur? Och den där stora katten, vems är det egentligen, hon är ute jämnt och klättrar i träden. På ett sätt skönt för hon får bort skatorna. Det är fortfarande vinter, men en otroligt vacker sådan. Nu när ljuset har kommit tillbaka och jag vaknar som idag tidigt av solen som kommer in genom fönstret. Den här årstiden är underbar. Då blir vi alla gladare och barnen tokigare. Det bekräftas av SMS-et jag fick av mamman i morse. T har sprungit in i en stolpe på dagis. Stooor bula. Hemma idag. Det är min dotter det.

Jag har precis lämnat av lillan, dagis i Nacka Strand. Vid Vikdalsvägens busshållplats står det massor av människor och två bussar åker förbi. I ingivelsens stund, så svänger jag in och stannar vid hållplatsen och öppnar dörren.
- Någon som ska in till stan?
Vad tror ni hände?
Ingenting. 
Massa människor stod där och undrade - ja, över vad, undrar jag...
Det var till och med några jag känner som stod och väntade och som inte hoppade in i bilen. 
Jag undrar om jag ser galen ut eller något?
Efter en stund, var det tre som hoppade in. 
Glad av ingivelsen, så skjutsade jag de tre dit de skulle. Tre olika adresser på söder. 
Vi hade en riktigt kul stund i bilen; försäkringskvinnan, den arbetslöse journalisten, polisaspiranten och jag. 

Hade detta inträffat någon annanstans än här i Sverige, hade folk rusat till bilen, men vi är artiga och eftertänksamma. Konstigt, med en människa som bara stannar så där. Han är säkert lite konstig... :)

Jag fick körkort sent och njuter av att kunna få ge tillbaka till andra, så många som skjutsat mig överallt. Och är det minus 20 grader, skulle jag inte stå ut med mig själv utan att i alla fall förska hjälpa till. 
Aspiranten var sist ut ur bilen och propsade att betala. I alla fall för bensinen som hon sade och jag vägrade. Bensin för 3 kilometer, näh.. 
- Stanna och hjälp till själv nästa gång, så har du betalat tillbaka. 

Min lilla peugeot och jag är vänner, hur mycket vän man nu kan vara med sin bil.
Men den är på något sätt perfekt.
Liten så pass att det går att hitta parkering i stan.
Liten så pass att den inte slukar diesel i massor och avgaser därefter.
Den är så pass stor att jag faktiskt får plats med en del och jag beställde bilen med krok, även om det ser väldigt fånigt ut med den lilla bilen och nästan lika stort släp.
Tankarna far till kalle ankas bil.

Men nu är det över med liten bil.
Min dotter gjorde klart var skåpet ska stå.
- Pappa.
- Ja.
- Vettu....
- Nä, vaddå?
- Vi måste köpa en större bil.
- Måste vi?
- Ja.
- Varför då?
- För när vi växer, så växer huvudet och då får vi inte plats längre.

Det slet i henne förra gången hon var hos mig. Att hon saknade mamma. Vi hade pratat om det där, med att när hon är hos mamma, så saknar vi varandra och givetvis vice versa. Och sakerna hos mamma, som hon inte har här, och givetvis vice versa. Förra måndagen, var det extra jobbigt. Mammigt och de vuxna rutinerna skoningslösa. Det är måndag och det är då vi byter. Hela kvällen gick åt att prata om det där. Att sakna. Och hon fick ord på det. Att det kändes över magen, som om det rörde sig. Saknaden fick färgen knallrött och hon höll om mig länge innan det blev läggdags. 
Och mamma är bäst, det sade jag också. Mamma är faktiskt bäst.

Då kom hon på det.
- Pappa.
- Ja?
- Vet du, mamma är bäst...
- Ja, det är hon...
- På att vara mamma, fortsatte hon. Och vet du...
- Nej?
- Du är bäst på att vara pappa.

Lättad över att ha kommit på det. Att det var ok att det är olika, att det ter sig olika, att man får känna olika, så log hon och somnade lätt den kvällen.

Idag när jag hämtade, efter att ha varit ifrån henne en vecka, så sprang hon över gården, hoppade upp i famnen och sade;
- Pappa, du är bäst. Och det är mamma också!

Såg nyheten att staten går in i SAS med massa pengar. Lena Mellin på Aftonbladet klargör att det är för att staten är aktieägare och därför måste. Ungefär. Om jag jag förstod det rätt.
Funderar över hur det fungerar egentligen. Varför kan man göra det med SAS och inte med SAAB? Är det krasst bara affärer? Eller desperation.

Jag börjar fundera hur det står ställt egentligen med Sverige AB. I relation till omvärlden. Jag tänker på Spanien, de har det inte kul ekonomiskt nu. Eller portugal. Eller Island. Eller... Någonstans börjar jag ana i den här allt krympande världen, att det behövs göras annorlunda. Andra saker än vi gjort hitills, för det som görs verkar uppenbarligen inte fungerar.

En dag som denna när vintern envisas med att hänga kvar och samma vecka som Borg uppmanar oss att Arbeta mer. Jag funderar över signaler och vad allt står för.

För skojs skull gick jag häromdagen in på SCB och kollade av ränteutvecklingen i Sverige, sedan 1994. Jag gjorde ett litet diagram och bilden är inte så rolig.

Är det bara jag som börjar få känslan av "Kejsarens nya kläder...."?  Det känns som om jag väntar på att en liten flicka vid sidan om allt, ska ropa; Men hörrni; han har ju inga kläder!

Det är valår och jag väntar med spänning på hur utmaningarna som börjar bli tydliga antas.
Än saknar jag tydligheten och antagligen den lillla flickan....

En skön sak är Benny Haags nya parti "spritpartiet", som har på agendan att halvera alkoholkonsumtionen. Det är et tenfrågeparti, men med en fråga som slår brett, mycket brett över samhällsekonomin. Det ska bli spännande att följa hur detta utvecklar sig.

Först skulle hon vara en älg, sade hon. Sedan ville hon vara en råtta. Därefter en prinsessa. Det som slutligen fastnade var en tiger. Att få bli tiger. Men kommer inte de andra barnen att bli rädda, undrade hon? Om jag kommer till festen och de inte känner igen mig, om de tror att jag är en tiger, då blir de ju rädda. Och jag blir rädd. Det var så gårdagen började. Och kulminerade i att hon inte alls ville gå på maskeraden med dagiskompisarna. Hon ville vara hemma. Tigerdräkten ligger på golvet, som ett slaktat skinn över envishet och att faktiskt inte vilja något. Ibland vill man faktiskt inte vara en tiger.

I morgon är det en vecka sedan, en vän gick bort. Tragiskt, uppslitande, gammalt som kom tillbaka och väldigt väldigt onödigt. Som döden ibland kan te sig. Mina egna reaktioner har gått enigt handboken. Chock med blandade tårar och förtvivlan första dagen, frossa andra, ilska tredje och tomhet fjärde. Och så börjar det om. Upplevelsen av det makabra när livet fortsätter som om ingenting har hänt, fast allt har förändrats, det är oändligt konstigt. Han var inte nära, men tillräckligt för att reaktionerna ska vara där. Vi lärde känna varandra vid en livsviktig tidpunkt i mitt liv för fyra år sedan. Sedan dess har vi närmat oss varandra på olika sätt. Vi skulle ha rest till Nepal om ett år. För att klättra upp till Mera Peak, ett berg på 6500 meter. En utmaning nog för mig, inte för hans vanor. Mest för att få göra det med honom, och de andra som skulle vara med. Underbara människor. Vi hade börjat på en barnbok tillsammans, en idé om barns rätt till [allt det där andra] som vi kan ha en tendens att curla bort. Den ligger redan hos några förlag och det återstår att se hur vi gör med den. Ett manus, som bara är på idéstadie, hur hanterar man det? Tack ni som uppmuntrar mig att fortsätta här. Vi får ingen statistik av NVP, alltså ingen koll alls på huruvida bloggarna läses eller inte. Jag har i alla fall inte blivit avstängd än, så något rätt gör jag uppenbarligen. Dagens Finnbergare; Hur är det möjligt att det inte finns en bastu häruppe? Någon viskade till mig att det finns ingen Sauna här; för då hade gubbarna och gummorna aldrig kommit ner till varvet... någon som vet om detta stämde?

Det är härligt med snön. På alla sätt och vis. Kylan som spänner aniktsdragen och vi halkar omkring såväl till fots som i bilarna (varför har gångtrafikanter en övertro till bilarna förmåga att bromsa så här års?) och lillan och jag har njutit. I snön, under snön, me dsnöbollarna, pulkåkningar, och framför allt tittandes på den från behagligt inomhusavstånd.

Lite förundrad är jag att det ska vara så svårt att få undan snön bara. Är uppe på henkan och ska handla lite och slås av att det är med nöd och näppe jag får in min lilla bil på parkeringsplatsen, så svårt kan det väl ändå inte vara att ploga?

På dagis njuter ungarna för fullt. På halkmattor som susar nedför den lilla backen vid Nacka Strand och man får liksom hoppa i sicksack för att inte bli omkullkörd av michelingubbarna och gummorna.

Hemma försöker dottern hoppa i sin nya säng, med förödande resultat. Hon har växt, det har inte övervåningen som jag byggt i hennes sovrum. Bonk, tårar. Tiden går rasande fort.

Det har blivit lite tråkigt att skriva här på bloggen. Kommentarerna är få (jag kanske skriver för sällan?) jag har ingen aning om jag skriver för tom luft eller om det faktiskt är så att någon läser. Det skulle vara kul med en hälsning i så fall. Ska jag lägga ner det här kanske? Hur intressant är det egentligen med den lokala pappan på berget som lever sitt allt märkligare liv, med en särbo, tre bonusdöttrar, en bonusson och två katter. Varav den ena katten är på upphällningen, bokstavligt? Ett av vår tids konstiga uttryck för exhibionism måntro?

Trädet på gården, som katten gillar, det högsta, blev nersågat i dag. Det hinns med. Inte att ploga. Lite snopet tittade kattrackarn på stubben som var kvar och lilltjejen, undrade om trädet hade haft ont, om det var gammalt.

Jag har nog varit lite i ide inser jag. Insomnad i denna härliga vinter, som är underbar; inomhus.

Häromdagen ringde grannen, sent. Katten ville in till henne. Jag var hos särbon. Det var sent och kallt. Shit vilken usel kattägare jag är, hann jag tänke. Men grannen informerade bara att hon hade vbarit inne en stund. SEdan gick hon ut igen. Jag glömmer lätt bort att katten vill vara ute. Även om det är kallt.
Inte som husse alltså.

Så nå; vad tycker ni? Ska jag forrtsätta här eller lägga ner? Eller är det bara ett utslag av vinteride?

Inlägget är en fortsättning på mitt föregående inlägg och en form av svar till de som kommenterade. Spännande. Tankevärt. Jag vidhåller. Politiken är otydlig idag. Det kanske är en konsekvens av samhället vi lever i, att i informationens omfattning, missar vi det (läs mig). Det kanske är att idag är det så lätt att uttrycka sig och mångaldigas i alla dessa medier; men som person, som står tydligt, rakt och är, det saknar jag. Tydligt ledande politiker. Jag tänker på italienaren, som tog kommando över räddningsarbetet under tsunamin, jag lyssnar på hans kritik idag över det som sker i Haiti. Tydligt ledarskap, är uppenbarligen få förunnat. Är reinfelt tydlig?nja... hans politik börjar bli det, men tydlig, nej. Är Mona tydlig? Nej, sorligt nog, inte heller den politik hon står för. Vinnaren kommer i vanlig ordning bli PR-kampanjen och poängsökeriet, snarare än genomförd och praktisk politik. Jag saknar alternativ. Fortfarande En annan sak som intresserar mig är det faktum att de enda som hittills verkar ha en social mediestrategi, är M & F. Eller har jag fel?