Sannamari Bölenius (till höger) använder sig ofta av familjens pingisbyggnad hemma på gården. Där tränar hon sig för att nå toppen och denna gång stod mamma Anni för motståndet. Sammanlagt blir det åtta pass pingis i veckan.
FOTO: Nadia Enedahl

Hon ska skruva sig in i pingislandslaget

Sport 14:04 | 04 mars 2013 Pappa Bölenius, mamma Bölenius och nu är det dottern Sannamari Bölenius tur. 17-åringen genomförde sitt första SM som senior i helgen men karriären började långt tidigare.

För sju år sedan växte en ung tjej upp i ett vitt rum som pryddes med affischer från tidningen Kamratposten. På fritiden sysslade hon med piano, innebandy, bordtennis och jujutsu. Under den tiden var alla sporter mer eller mindre på skoj. Sedan hände något.

Alla tillfällen som hade tillbringats på fritids med att vinna över grabbarna i pingis, den träning hon fick genom gruppen i Boo och de gångerna hennes pappa Anders coachat henne hemma gav resultat. Sannamari Bölenius blev uttagen till tävlingen Talangjakten i Varberg. 

Poletten föll ner
Som elvaåring slog hon till med en sjätteplats och helt plötsligt föll poletten ner. Alla insåg vilken lovande talang som fanns i den unga kroppen och föräldrarnas pingisbord dammades av på allvar.

– Min pappa och jag blev väldigt engagerande och började köra träningspass på morgonen före skolan. Eftersom att det gick så bra försvann lite av mina andra intressen, säger Sannamari Bölenius.

Båda hennes föräldrar har sysslat med bordtennis så det finns nästan i Sannamaris dna. Pappa Anders har tagit hand om den fysiska biten medan mamma Anni stått för det mentala. Och framgångarna har inte låtit vänta på sig. Sannamari har hunnit med ett nordiskt guld som kadett, ett silver i elitserien med laget och nu senast förra året blev det guld på junior-SM.

– Det handlar alltid om motivation. Att komma ner till hallen ska alltid vara kul även om man ibland får stå och nöta sin serve i 45 minuter. 

Tio träningspass
I dagsläget tränar hon för Boo-Spårvägen BTK och sammanlagt blir det åtta pass pingis och två pass i gymmet varje vecka. Det hårda arbetet har gett resultat. Sannamari är med i B-landslaget för seniorer men satsar högre.

– Jag vill till A-landslaget och få spela EM. Det är mitt stora mål och har jag inte nått till toppen innan jag är 25 år då lägger jag av, säger hon.

Står på egna ben
Helgens SM i Karlskrona var en bra försmak på konkurrensen och vad som kommer att krävas för att bli allra bäst. Sannamari gjorde som hon alltid gjort. 15 minuter före matchstart besökte hon toaletten, satte upp håret och bara fokuserade med blicken rakt in spegeln.

Hon är inte elva år längre och vill stå på egna ben.

– Jag vill inte ha med föräldrarna på varje tävling utan åker själv. Denna gång var dock familjen samlad då flera av dem ställde upp i tävlingen. Däribland mamma Anni som tävlade i dubbeln tillsammans med Sannamari.

– Vi funkar bra ihop, jag skruvar bollarna medan mamma smashar. 

Spelar med varandra
Anni har under hennes aktiva karriär spelat i finska landslaget och deltagit i både VM och EM för Sverige. Nu är hon en rutinerad räv där listigheten tar henne långt.

- Jag har inte samma fysik längre men strategin är det inget fel på. Jag ser det som kul grej och bevisa för dottern att jag duger än. Båda två tävlar också mot varandra i damsingeln och där har mamma Anni fortfarande övertaget.

– Jag har förlorat hittills men nästa gång då jäklar, säger Sannamari med glimten i ögat. Det är speciellt att matchas mot en familjemedlem men i slutändan kommer det nog jämna ut sig.

– Ett som är säkert är ju att min kurva går neråt medan Sannamaris går uppåt, säger  Anni.

Fotarbetet saknades
Men i helgens SM gick det inte bra för varken Anni eller Sannamari.  I dubbeln åkte de ut i åttondelsfinalen. Och för Sannamari kom den bästa placeringen i U20 då hon tog sig till kvartsfinal.

– Det har gått så tungt. Inget stämde och jag kom så sent på alla bollar. Fotarbetet fattades.  17-åringen försöker glädjas åt att hon har många år kvar på U20 och även till 25 års ålder då hon vill ha nått den där toppen men det är inte enkelt.

– Jag är inte alls nöjd men det är bara att komma igen.

Angelica Lundberg
angelica.lundberg@nvp.se