Lars-Håkan Lindqvist är mannen bakom den morderna isdubben. Han har själv haft stor nytta av den, 18 gånger har han gått genom isen.
FOTO: elisabeth ubbe
Livräddaren
Saltsjöbaden/Fisksätra
14:29 | 05 februari 2013
18 gånger har han råkat rasa genom isen.
Och gång efter annan har han räddats av sina egna uppfinningar.
Lars-Håkan Lindqvist, från Solsidan, skapade både Hansadubben och Hansalinan.
Bor: I en villa i Solsidan med hustrun Stina.
Ålder: 85 år.
Bakgrund: Kampanjansvarig för Livräddningssällskapet, informationskonsult för Trygg-Hansa, mångårig ledare och utbildare i Stockholms Skridskoseglarklubb. Uppfann bland annat Hansadubben och Hansalinan.
Aktuell med: En vidareutveckling av Hansalinan, MOB Rescue Line, speciellt till sjöss för man över bord. Allt sköts av sonen Odd. Linan släpps lagom till båtmässan i mars.
Tre tips till dig som ska ut på okänd is:
1. Åk aldrig ensam. Det spelar ingen roll hur mycket iskunskap du än har.
2. Bara isdubbar räcker inte. De ger fäste i isen, men är ingen garanti för att du kan komma upp utan hjälp. Det finns mycket som kan hända som man inte tänker på.
3. Våga testa att plurra på bristande is under kontrollerade former, så du vet hur du fungerar. Gärna först i varmt vatten.
En upplevelse avgjorde allt, liksom programmerade honom för fortsättningen.
Det var när han som 14-åring åkte skridskor med en kompis på Mälaren. Första halvan av turen gick bra, men på hemvägen var isen tunn.
– Jag stannade upp, men han kom paralyserad glidande förbi mig. ”Hängmattan” i isen blev djupare och djupare, innan den brast.
Förtvivlat försökte vännen dra sig upp med dubbarna, men isen höll inte. Lars-Håkan kröp fram och vräkte iväg en räddningslina. Med den lyckades han hjälpa upp sin kamrat.
– Han har aldrig gett sig ut på isen mer. Och jag har inte gjort annat.
Osäker på första insatsen
Men det är oklart om vännens liv var det första han räddade.
– Kanske, säger Lars-Håkan. Jag minns inte om det var sommaren innan eller efter som jag räddade två stycken på sjön och fick scouternas guldkors av prins Gustaf Adolf i Blå hallen.
Några år därpå var det ett litet barn som räddades, efter att det drivit iväg i strömt vatten.
Lars-Håkan Lindqvist jobbade egentligen i en annan bransch. Han läste vid reklamskolan Grafiska institutet, och fick efter utbildningen i uppdrag att tillverka självhäftande etiketter. Men för det behövdes en speciell maskin.
Uppfinningarna har sedan avlöst varandra.
Som van skridskoåkare hade han länge irriterat sig på isdubbarna. Dåtidens dubbar hade man i fickan. Men att försöka rota fram dem badandes i januarikallt vatten var svårt. Många dog.
Hansa nappade
I slutet av 60-talet skapade han en egen variant, som lätt tillgängliga kunde hängas runt halsen.
– Jag hade inga större ambitioner att få ut dem på marknaden, säger han.
På väg hem från en skridskotur mötte han en man som började stirra på dubbarna. Han var informationschef på försäkringsbolaget Hansa (sedermera Trygg-Hansa).
– Och så dröjde det inte så länge förrän de ville göra dem själva.
Till att börja med utan vare sig patent eller royalty till Lars-Håkan Lindqvist.
– Jag fick en engångssumma och kunde köpa en radioanläggning.
Bättre betalt fick han när han kort senare uppfann en ny räddningslina, för både is och båt. Den sökte han patent på. Försäkringsbolaget nappade på nytt, Hansalinan var ett faktum, och i samband med den uppfinningen kunde dubbarna bakas in i paketet.
– Royaltyn har blivit ett värdefullt tillskott, säger han i efterhand.
Vi träffas i villan i Solsidan, inköpt på 50-talet på grund av sitt exemplariska läge. Härifrån har man bara tre och en halv minuts promenad till både Vårgärdssjön och Erstaviken. På sommaren har han och familjen seglat och paddlat. På vintern har de åkt skridskor.
Tv-kändis – även i Norge
För Lars-Håkan Lindqvists del blev uppfinningarna början på en karriär som isexpert, informationskonsult på Trygg-Hansa och kampanjansvarig för Livräddningssällskapet. Han skrev en bok om issäkerhet och var snart den person tidningar och andra ringde till så fort de behövde prata med en auktoritet i ämnet.
Och ingen missade informationsfilmerna på ”Anslagstavlan” i tv.
– En gång intervjuades två smågrabbar i Norge efter att de räddat någon på isen. De tillfrågades hur de lärt sig det. Svaret var: ”Det har vi sett på svensk fjernsyn”.
Erfarenhet av isbad
Vid sidan av jobbet har han genom Skridskoseglarklubben hållit kurser i issäkerhet, och bland annat sett till att 800 personer under kontrollerade former fått testa att rasa genom isen – och försöka ta sig upp igen.
– Med informationen har jag nog varit med och räddat en del folk. Men jag kanske har lurat ut några också.
En av dem är han själv.
Som idog långfärdsskridskoåkare har han 18 gånger fallit ner i en vak (dock aldrig som ledare). Även om just den formuleringen är känslig.
– ”Falla i en vak”. Det är sämsta uttryck jag vet. Det leder totalt fel. I verkligheten är det som att isen bara brister under dig. Sedan är du i en annan värld. Fast den där kylan har jag aldrig hunnit känna. Jag har heller aldrig upplevt osäkerhet i vaken, för jag har haft utprovad utrustning och teknik. Och likasinnade vänner.
Dina föräldrar lät dig åka själv på Mälaren. Hur har det påverkat dig?
– Jag kände att de litade på min kunskap och mitt omdöme och därför inte oroade sig. Jag fick ett stort förtroende och blev extra försiktig, fick ökat självförtroende och värdefull erfarenhet för framtiden.
Borde de ha oroat sig?
– Man vet aldrig, man jag är tacksam för att de inte gjorde det. Får man för mycket oro inpå sig kan det bli att man inte vågar. Och är man sådan och det plötsligt händer något kan man bli utslagen.
I dag har såväl Hansadubben som Hansalinan kopierats, spritts över världen och för många blivit standardredskap.
Några pengar handlar det inte om längre för produkternas skapare.
– Det ekonomiska är avklarat. Det som finns kvar är en tillfredsställelse och tacksamhet att ha varit med om allt det här.
Jörgen Löwenfeldt
jorgen.lowenfeldt@nvp.se