Mats Jacobsons arbetade som psykolog när hans värld kraschade 2002. Hans sjukdom tog då överhanden – och skulderna började växa.
FOTO: JENNY FREJING
”Alla vet att jag svälter”
Boo
15:14 | 12 februari 2013
300 kronor. Så stor är Mats Jacobsons månadsbudget för mat och fritidsaktiviteter.
Kosten består därför av en burk kikärter om dagen.
Men några bidrag från socialtjänsten har han inte rätt till.
– Att vara en del av samhället är extremt viktigt. Att känna att man är en del av dem som går på gatan. Jag känner mig som en gråsugga som ingen tar notis till eller bryr sig om. Jag berättar för alla människor att jag käkar kikärter, att jag inte har några pengar. Jag berättar det för socialtjänsten, jag säger att jag mår dåligt. Men det är ingen som reagerar.
På papperet var Mats Jacobsons liv idealiskt. Han var överläkarsonen från Saltsjö-Duvnäs som blev kursetta och psykolog. Det gick bra. Han bodde i en sekelskifteslägenhet i Vasastan, jobbade flitigt, var ansvarsfull och hade stabila förhållanden. Men det fanns ett problem: sjukdomen.
Allt rasade 2002
Mats är manodepressiv. Det innebär att han har perioder av manisk upprymdhet, varvat med djupa depressioner. Mellan sjukdomsperioderna har han varit frisk, under dem har han fått flytta till Ersta sjukhem.
– Då har jag tagits in i en-två månader, för att sedan kunnat komma ut igen. Jag har hela tiden ordnat det så att det inte drabbat tredje man. Det tog mig nio år att bli klar på psykologlinjen.
Berättade du om sjukdomen för dina arbetsgivare?
– Jag mörkade hela tiden. Inom psykiatrin finns ett enormt förakt för psykisk sjukdom. Man ser inte det som en dubbelkompetens utan som en enorm svaghet.
Till sist gick problemen inte längre att dölja. Sjukdomen tog över. 2002 drabbades han av en psykos, och sedan dess kan han inte längre arbeta. Någon gång under åren därpå började han i sin mani att ta banklån. Tre stycken på totalt 300 000 kronor. Pengarna försvann. Skulderna blev kvar.
– Det ena erbjudandet om låneansökningar efter det andra rasade in i brevlådan. Allting var förberett, det var bara att fylla i. Min inkomst bestod av min förtidspension. Så man kan ju undra vilken kreditprövning som gjordes.
Det är Mats själv som söker upp NVP. En fredag vankar en gänglig och tunn man in på redaktionen, till lika delar bedrövad och ursinnig. Han vill berätta sin historia. Vi ses några gånger under veckorna som följer. Egentligen vill han att tidningen belyser hur han flyttats ut i samhällets utkant, att dagarna är tomma, nästan genomskinliga, och att ingen bryr sig.
– Jag är inte ensam. Det går tusen personer på min situation, men som inte säger något för att de inte vågar göra sig hörda.
Lever på kikärter
Samtidigt redogör han för sin privatekonomi. Efter fasta kostnader – och till dem räknas cigaretter – har han 300 kronor kvar att leva på. Kosten består av en burk kikärter om dagen, à 5 kronor på Willys. Budgeten tillåter, milt uttryckt, inga utsvävningar.
– Jag har pratat med socialsekreterare, boendestödjare, ja, i princip alla människor runtomkring vet att jag svälter och att jag kommer att få näringsbrist. Men socialen säger att jag har skulder, och då ligger jag över norm. Socialtjänsten betalar inte skulder.
Kan inte sluta röka
Istället blir han ombedd att sluta röka. Något som han har försökt göra flera gånger, men det har då fått allvarliga konsekvenser.
– Tar jag ett rökstopp blir jag psykotisk. Då blir jag ett vårdpaket.
En som går i god för Mats berättelse är socionomen och diakonen Susanne Gustafsson, som tidigare arbetat i Boo församling. Hon har känt Mats i nio år.
– Han har vid tre tillfällen försökt sluta röka. Det går inte. Det finns en sammantagen bild kring honom som gör att det inte funkar.
Hon har deltagit i möten med socialtjänsten. De har två förslag, berättar hon. Det ena går ut på att kronofogden kopplas in. Det andra är att Mats ska lägga av med rökningen. Fler förslag finns inte.
– Det vet vi alla att kronofogden inte löser någons problem. Och Mats vägrar. Han svälter hellre än hamnar där. Samtidigt befinner han sig i en otroligt utsatt situation, dels på grund av sin sjukdom, men framförallt på grund av den bristande förmåga till samordnade insatser som finns runt honom. Vart han än kommer är det någon annan som ska hjälpa.
Och i väntan på en lösning fortsätter Mats Jacobson att äta kikärter. Men han hoppas på förändring.
– Något rimligt och mänskligt vore 1500 kronor till. Då skulle jag kunna gå på museum, fika någon gång i veckan, gå på bio. Och jag skulle kunna betala för min öl när jag gick ut med mina vänner, och inte parasitera på deras välvilja. Som det är nu droppar de av en efter en.
Vill jobba i vården
På längre sikt finns högre uppsatta mål.
– Då skulle jag vilja få en praktikplats inom äldrevården och efter hand kunna tidkorta där. Då kan jag tjäna pengar, så jag kan fika och köpa tidningen.
Jörgen Löwenfeldt
Socialtjänsten kan inte betala hans skulder
NACKA
Inkomsten innan räntan är betald är för hög. Därför får inte Mats några bidrag, trots att han i praktiken inte har tillräckligt med pengar.
– Om han vill kan vi hjälpa honom både att gå igenom hans skulder, och hans ekonomiska situation, säger Stefan Heinebäck, som är chef för Nackas individ- och familjeomsorg.
– Att ha 300 kronor i månaden låter väldigt lite att klara sig på. Vi kommer att kalla honom för ett besök om han själv vill.
Ingen hjälp med skulder
Men skulderna får han ingen hjälp att betala, på den punkten är reglerna rigida. Då måste kronofogden kallas in.
Försörjningsstöd från socialen får man inte för att betala skulder. Kommunen hjälper till med rådgivning i sådana fall. Ska skulderna försvinna är det istället kronofogdemyndigheten som man får vända sig till.
Vad händer då?
– De har sina normer för vad man ska leva på när alla ens räkningar är betalda. Den är högre än den för försörjningsstöd. Men har man skuld hos kronofogden kan ens tillvaro begränsas. Jag vill förstås inte att någon ska hamna där.
Kan få matpeng
Kortsiktigt kan Mats erbjudas matpengar från kommunen, om han ansöker om det. Skulle han behöva nya matpengar får han göra en ny ansökan.
Han säger att alla vet att han svälter, men att ingen har gjort något. Hur reagerar du som chef på det?
– Jag kan inte gå in på det, för jag vet inte vem han har pratat med.
Om någon kommer och berättar sådana saker, vad ska man göra?
– Då måste den handläggaren göra en nödprövning. Det som är viktigt är att han kommer med ett kontoutdrag, så han kan verifiera sin uppgift.
Hur många andra i Nacka är i en liknande situation?
– Det finns inga uppgifter om det. Men visst händer det att människor kommer in till oss och ansöker om akut nödhjälp. Situationen kan se olika ut.
Efter NVP:s samtal planerar kommunen att samordna insatserna mellan psykiatrin och socialtjänsten.
Jörgen Löwenfeldt
jorgen.lowenfeldt@nvp.se