Camilla flyttade med familjen till Thailand 2000.
FOTO: Jenny Frejing

Hon sålde allt – tog ”thaimout”

Profilen 11:07 | 12 december 2012 Att sälja allt och flytta till Thailand. En av turister ofta uttalad – men sällan realiserad – dröm. För tretton år sedan gjorde Camilla Lebert Hirvi just det.
Nu är hon tillbaka.

Camilla Lebert Hirvi

Ålder: 49 år
Familj: Gift med Eric, 11-årig son (bor sedan i höstas i Nynäshamn med sin pappa) och 18-årig dotter (läser till låtskrivare på yrkeshögskola i Örnsköldsvik).
Bor: Är ”digital nomad”. Lever temporärt i Nynäshamn, permanent på Rhodos, tidigare i Thailand och i Tjällmora, Ingarö.
Yrke: Livsdesigner, hemsida: www.peelitoff.net.
Intressen: Yoga, meditation, musik, sjunger i ett rockband.
Förebild: Chris Guillebeau, 30-åring som snart har lyckats besöka alla länder i världen.
Favoritplats i Nacka eller Värmdö: Tjällmora.
Rekommenderar: Att lyssna på sitt inre och leva det liv som är drömlivet.

Först var drömmen Ingarö. Det var dit Camilla Lebert Hirvi och familjen flyttade i slutet av 90-talet, i syfte att finna lugnet i huset bland tallarna. Istället upptogs dagarna av resor, renovering och jobb.

– Skulle du frågat mig då om jag var lycklig hade jag svarat ja. Jag hade ett roligt jobb och ett rikt liv, men jobbade alldeles för mycket och var nästan aldrig hemma.

Det rullade på, byggdes ut, hämtades och lämnades på förskolan.
En dag glömde maken sitt personnummer, han kunde inte längre sin hemadress.

– När han gick in i väggen kom krisen upp till ytan. Vi följde bara ett mönster, tänkte i boxen. Är den här nöjdheten en falsk nöjdhet?

Över millennieskiftet for de till Thailand för en två veckors semester. Ett muntligt löfte om ett billigt boende räckte för att fatta ett avgörande beslut.

Fixade loppis på tomten
– Först tänkte vi vara där i sex månader. Sen kände vi att vi skulle släppa taget, att det värsta som kunde hända var att vi återvände hem och fick bo hos vänner. Även om det hände hade vi i alla fall vågat bejaka våra drömmar.

Hemma på Ingarö anordnades en loppis på tomten. Allt såldes, hus, båt, bil, gjutjärnsgrytan och mormors lampa. De fick ihop 500 000 kronor. Sen åkte de.

Vi träffas i Järlahuset i Nacka, strax efter att Camilla Lebert Hirvi genom Frukostakademin hållit ett företagareföredrag om sin tillvaro som digital nomad.

Det har gått tretton år sedan hon och familjen stod på Arlanda med tre ryggsäckar och lika många enkelbiljetter med flyget.

– Jag bor här i några månader för att hjälpa sonen in i samhället. Han har alltid drömt om att gå i en skola i Sverige.

11-åringen ska framöver leva med sin pappa i Nynäshamn. Han och Camilla separerade efter några år i Thailand. Då hade paret bland annat startat Svenska skolan i Koh Lanta och myntat begreppet ”thaimout”.

Camilla Lebert Hirvi har fortsatt nomadlivet.

Rhodos är numera hennes hemö och jobbar gör hon med hjälp av webben, bland annat som parterapeut och ledarskapscoach via Skype.

– När jag frågade folk här i salen, vilka som kände sig som nomader, då svarade ungefär var tredje att de gjorde det. Den frågan är viktig. Vissa vill inte lämna sitt hus, men de vill ändå bli mer digitala, och vara mer fria i sitt arbete.

Vilka tips ger du till folk som vill förändra livet?
– Om man våndas när semestern är slut är det något som är fel. Om det inte spelar någon roll vilket jobb du har, då kanske det är livstilen det är fel på? Börja med att skala av om du känner att du vill något annat. Ge dig själv tid. Vad är det som håller dig tillbaka? Det finns alltid saker att skylla på. Det handlar om att våga.

På hennes hemsida går bland annat att läsa att man inte ska nöja sig med ett ”okej liv” istället bör man sträva efter ett ”exceptionellt liv”.

Är det inte lätt att bli deppigare av en sån målsättning? Att vara bäst på allt?
– Jag menar inte utifrån prestation. Det tänkesättet och det materiella är det som gör att vi inte orkar. Jag menar snarare att man ska fundera över vad vi egentligen vill ha ut av livet? Då kan man behöva göra stora förändringar.

Vad säger dina barn om er livstil?
– De säger att fördelarna med det här är att de är säkra på vad de vill i livet, de har hittat sin grej. De har haft tiden att tänka. Sedan tycker de att rotlösheten är jobbig. Min dotter kom till Sverige igen i tvåan på gymnasiet, bodde själv och då var det svårt. Men nu trivs hon väldigt bra.

Som invandrad utvandrare har Camilla Lebert Hirvi fått uppleva en svensk höst. Hon åker mycket pendeltåg, och ser saker på ett nytt sätt. Det är som att titta i en kikare, förklarar hon.

– Det är välbekant och ändå inte. Det känns lite robotlikt när alla står där i regnet en morgon klockan fem. Ingen ser speciellt glad ut, man suckar och stönar till varandra.

Att stanna kvar i Sverige är inte aktuellt.

– Så här är det att bo utomlands, säger hon och rör handen i vågor.

– Här är det mer så här.

Hon drar ett rakt streck i luften.

Jörgen Löwenfeldt
jorgen.lowenfeldt@nvp.se