”Man får en varm känsla av att bo här”
Nacka
09:24 | 22 maj 2012
Mataffärer, läkarmottagning och kommunkontor – förut fanns allt i Storängen. I dag är bara de stora villorna kvar. Men även de hade kunnat försvinna, om inte invånarna sagt ifrån. Det ”strävsamma gamla paret” Brita och Rolf Wiljander har följt utvecklingen på nära håll.
• Villasamhället Storängen började byggas 1904, i anslutning till den då relativt nybyggda Saltsjöbanan. Då bildades även Tjänstemännens egnahemsförening i området.
• Många kända arkitekter var inblandade i tillkomsten av de pampiga villorna; här finns hus ritade av Ragnar Östberg, Torben Grut och Carl Westman.
• Storängen har även varit konstnärstätt. Makarna Hanna och Georg Pauli bodde i det hus där NVP i dag håller till. Även Richard Bergh, Olga och Lennart Nyblom och Roland Svensson bodde i området.
• I Storängen fanns Nackas kommunalkontor mellan 1916 och 1960. Här fanns även matbutiker och läkarmottagning.
Året var 1909 och Storängen höll på att växa fram. Bergsingenjören Henrik Larson köpte en tomt på Parkvägen och lät där bygga ett stort, rött trähus.
Elva år senare föddes hans barnbarn Brita. Än i dag bor hon kvar i villan. Hon heter i dag Brita Wiljander och fyller 92 i juni. Med undantag för elva år i Luleå, där maken Rolf jobbade som agronom, har hon bott här i hela sitt liv.
Hon berättar om en uppväxt i ett med dåtidens mått mätt modernt samhälle. Här fanns centralvärme och el, och det var nära till servicen.
– Där stationen ligger i dag var centrum. Där hämtade man posten och det fanns en speceriaffär och en mjölkaffär. I Storängen fanns även en sybehörsaffär och en distriktsläkare, säger Brita.
Kändis inom kyrkan
Genom åren har många bott i den pampiga villan. På 1960-talet var en av Sveriges första kvinnliga präster, Elisabeth Djurle, inackorderad. Som mest var åtta personer bosatta här samtidigt.
Men nu är det bara Rolf och Brita kvar, och deras kanariefåglar.
”Det strävsamma gamla paret”, som Rolf kallar sig och hustrun, har fortfarande hand om sitt stora hus själva. Men inte nog med det – de bistår dessutom sin 97-åriga granne med matinköp och hemmafix.
– När vi ändå ska åka och handla med bilen, kan hon följa med, säger Brita.
– Vi har alltid hjälpt henne. Från kriget lärde jag mig att en broder överger man inte, säger Rolf, som kommer från Borgå i Finland och som i sin ungdom deltog i finska fortsättningskriget.
Avgörande strid
Genom decennierna har en hel del förändrats i Storängen, tycker Rolf och Brita. Men de är tacksamma att så mycket är bevarat. Villorna hade kunnat försvinna under 60-talet, när kommunen hade planer på att bygga höghus. Men egnahemsföreningen stred för områdets fortlevnad.
– Föreningens ordförande Stig Askegren kunde verkligen tala för sig. Jag satt med på sammanträdet med kommunstyret, när han sa att det var vi boende som hade byggt vägarna och ordnat avloppsverket. Vi hade till och med plogat och sandat på vintrarna. Ni har tagit emot skatt från oss, sa han, men inte satsat ett öre på oss. Då blev de tysta, berättar Rolf.
Tack vare föreningens motstånd, räddades Storängen. I dag är området klassat som riksintressant för kulturmiljövården, och ses som ett av landets bäst bevarade sekelskiftesområden.
Varför tycker ni att det var viktigt att Storängen inte revs?
– För att det är ett helt unikt område. Man får en varm känsla av att bo här, säger Brita.
– Det är därför huspriserna är så höga. Man måste vara mångmiljonär för att kunna köpa hus här nu, inflikar Rolf.
– Ja, nu hade vi aldrig haft en chans att flytta hit, säger Brita.
Hanna Bäckman
hanna.backman@nvp.se