”I grunden är jag hårdrockare. Men jag lärde mig aldrig sjunga på det sättet. Det är lättare att göra syntmusik”, säger Henric de la Cour.
FOTO: carl lundborg
Ärligt mörker hos de la Cour
Profilen
12:52 | 23 maj 2012
Henric de la Cours föräldrar undrar varför han inte skriver låtar som folk faktiskt vill lyssna på. De undrar var hitten är.
– Men jag kan fan inte kompromissa med vad jag gör, det finns inte tid för det, säger han.
Bor: Fiskarhöjden
Ålder: 37 år
Musikalisk bakgrund: Var sångare i grupperna Yvonne och Strip Music. Under 2011 gav han ut sitt första soloalbum.
Aktuell med: Den nya singeln Grenade som släpptes 18 maj.
Favoritplats i Nacka:
– Min uteplats. Och jag tycker faktiskt om Nacka, lite otippat kanske. Jag hatar egentligen skog och skit, men jag älskar att det finns hav i närheten. Det skapar en speciell atmosfär. Fatta, på grund av höjden och havet så kan man odla vinrankor här!
Hur gör man en bra låt?
– Love will tear us apart med Joy Division är mallen för en perfekt låt. Jag är övertygad om att sorg och mörker måste finnas med för att en låt ska bli bra. Jag kan verkligen uppskatta att Sveriges största band, Kent, är ett depprockband.
Den svartfärgade tuppkammen är så fixerad av hårspray att den inte rör sig en millimeter ens när han plötsligt häver sin långa, gängliga kropp ur trädgårdsstolen för att hämta citronvatten i en tillbringare från köket.
– Det är en tunn linje mellan att vara mörk och att vara pretentiös. Men så länge man är ärlig och inte hittar på ett mörker så fungerar det. Personligen har jag aldrig haft svårt att släppa fram mörkret i mina låtar. Det finns i mig.
Den mörka framtoningen har blivit något av ett signum för Henric de la Cour. Annat var det på gymnasiet, då var han klassens rolige kille. Han var ordförande i festkommittén, satte upp musikaler, och var ”faktiskt jävligt munter”.
– Men sen tog vi studenten och jag blev, ja jag vet inte… bara så jävla ensam. Alla gjorde lumpen, jag började plugga litteraturvetenskap. Mina kursare var riktiga töntar. Men jag läste en massa böcker och jag började tänka på ett annat sätt. Det var under den tiden som Yvonne startades.
Med Yvonne fick Henric de la Cour en hängiven fanskara. På bandets spelningar var det ”alltid svinmycket folk”. Henric minns den här tiden mest som ett konstant festande.
– 90-talet var fan i mig hur rock’n’roll som helst. Helt plötsligt var det spännande med popmusik igen. Det fanns alltid sprit, snygga tjejer och en fest att gå till. Det blev vardag till slut. Det var lätt att få tusen kompisar, men du vet, vilka var de egentligen?
Hur ser det ut i dag då?
– Alltså, jag har kompisar. Men jag har svårt att skaffa nya. Folk tror nog att jag är dryg. Men det handlar bara om att jag inte bryr mig. Jag har fan inte tid att slösa bort mitt liv på människor som inte ger mig någonting.
När Yvonne splittrades bildades Strip Music. Det fanns bara två regler vad gällde Strip Music: låtarna fick innehålla max tre ackord och de skulle vara så stora och mörka som möjligt. Bandet hann släppa två skivor innan det upplöstes.
– Vår sista platta var sjukt bra, svårslagen faktiskt. Men bandet började falla isär, och jag tog det förbannat personligt.
Sedan var det tyst om Henric de la Cour under ett par år, tills han släppte sin första soloplatta under 2011.
– Den var inte alls lika bra som Strips sista.
– Mamma och pappa undrade varför jag inte bara kunde gör musik som folk vill lyssna på, skriva en hit.
”Ingen vet vem jag är”
Under åren mellan Strip Music och solokarriären la han musiken på hyllan, ”flyttade runt lite, jobbade som bartender”. Och så blev han pappa.
Förändrades du mycket av att få barn?
– Ärligt talat förändrades jag nog inte tillräckligt. Jag vill fortfarande vara på andra ställen och göra annat ibland. Men samtidigt vet jag var min plats är nu. Min son är två och ett halvt, och alla liksom ojar sig och säger: ”Gud vilken mysig ålder”. Jag fattar inte det där, han är ju en odåga? De har alltid någon kris i den åldern.
Du måste vara grannskapets coolaste pappa?
– Äh, vad fan. Det är ingen som vet vem jag är i dag. Ingen bryr sig. Och varför skulle de? Men när jag står på scen, då förändras jag. Det är andra grejer som kickar in då än i vanliga livet. På scenen kan jag nästan känna mig sexig. Men egentligen känner jag mig precis lika jävla otillräcklig som alla andra.
Hanna Reinholdsson
hanna.reinholdsson@‘vp.se