Förra veckan träffade Tobias Rawet bland annat Joshua Zippis (t v), Linnea Johansson, Fanny Lidman och Adrian Blomqvist i Boo.
FOTO: Jenny Frejing
Minnen som etsat sig fast
Boo
06:20 | 04 april 2012
Tobias Rawet var nio år när andra världskriget tog slut. Han hade överlevt fem år i staden Lodz getto och koncentrationslägret Ravensbrück. Förra veckan träffade han elever i Boo.
Tobias Rawet började föreläsa för några år sedan, efter flera år som ordförande i Föreningen förintelsens överlevande i Sverige.
– De överlevande som var ute och föreläste blev färre. Nu ägnar jag större delen av min tid åt det.
Bara i år har han hunnit berätta om sina upplevelser av förintelsen och andra världskriget för omkring 4 000 elever.
På Björknässkolan var det fem niondeklasser som fick lyssna och ställa frågor.
Bakgrunden är att Tobias Rawet genomlevde andra världskriget som polskfödd jude. Som fyraåring sattes han 1940 i det judiska gettot i staden Lodz tillsammans med sin familj. 1944 sändes han med sin mamma till koncentrationslägret Ravensbrück. Han blev fri i april 1945 och kom tre år senare, som tolvåring, till Sverige.
– Jag berättar om mitt liv. Men det handlar inte bara om förintelsen, utan om att utifrån den berätta om alla människors lika värde. Hur viktigt det är att man värnar om alla människor och inte blir en åskådare, säger Tobias Rawet, när NVP träffar honom och några av de elever han mött på Björknässkolan.
Viktigt möte
Det personliga mötet är en av de viktiga delarna med dagen.
– Jag håller först en föreläsning för alla eleverna, men sen går jag också runt till varje klassrum. Där kan eleverna lättare ställa frågor och få svar på sådant jag berättat eller sådant de läst om. Och när jag svarar på en fråga kommer ofta nya följdfrågor, som är väldigt viktiga. Jag skulle aldrig åka ut och bara hålla en föreläsning.
Han ser också till att det går att relatera till det han berättar.
– Som att i gettot i Lodz var vi över 200 000 personer. Det är lika många som bor i Malmö stad idag.
Gettot var en stängd stadsdel för judar, där de sattes att tillverka krigsmateriel. Barnen, de gamla och de som inte orkade arbeta, fördes till förintelselägren Chelmno och Auschwitz-Birkenau. 45 000 personer dog av svält och sjukdom. Omkring 10 000 överlevde kriget.
”Tar ett tag att smälta”
Eleverna Joshua Zippis, Linnea Johansson, Fanny Lidman och Adrian Blomqvist beskriver dagen som en mycket större upplevelse än den undervisning om 1900-talets historia de har under resten av läsåret.
– Jag tror man påverkas utan att känna av det nu. Det är så ofattbart att det nog tar ett tag att smälta, säger Linnea Johansson.
– Att höra om förintelsen på lektioner eller läsa en bok eller se en film är en sak. När någon själv berättar blir det påtagligt att det har faktiskt hänt, säger hon.
– När det blir en personlig upplevelse, blir det en helt annan sak. Det går inte att förklara, säger Fanny Lidman.
– Det som hände i gettot och lägren är inte mänskligt. Det är svårt att förstå att så många gjorde det här bara för att de fick en order. Och alla som såg det hända utan att göra någonting, säger Fanny Lidman.
Frågor om hat och tro
Eleverna tror att många frågor kan dyka upp med tiden, när de fått lite distans till dagen.
– Det är väldigt svårt att smälta det vi fått höra. När vi jobbade med det här i skolan kom det frågor hela tiden, och ofta på kvällen när det inte var så nära. Det är när man får distans till det som frågorna kommer, utan att man tänker på det, säger Linnea Johansson.
Men frågorna under dagen var ändå många:
– Jag har fått frågor om hat, om tro och om mitt liv har påverkats av det här. Och en hel del om kunskapen om andra världskriget i Sverige. Varför just judarna, romer och homosexuella drabbades. Varför drabbades till exempel inte muslimer? Svaret är att det inte fanns några i Europa på den tiden, säger Tobias Rawet.
Några sista frågor får Tobias Rawet också innan han ska lämna skolan, som frågan om han tänker mycket på det han berättar om.
– Nej. När jag åker från en skola tänker jag bara på resten av dagen. Är det fredag tänker jag på att fira sabbaten. Skulle jag hela tiden tänka på det jag berättar om skulle jag inte klara av det. Jag måste koppla av.
Att han upplevde kriget som litet barn har inte gjort minnesbilderna svagare. Istället tror han att det varit en förutsättning för att kunna berätta om det i dag.
– Det finns minnen som sitter som fastetsade och som jag kan se som man när man bläddrar i ett fotoalbum. Jag kom till gettot när jag var fyra år och var nio när jag blev fri. Det betydde att jag både i gettot och i koncentrationslägret Ravensbrück trodde att jag levde ett normalt liv. Hade jag varit tio år äldre hade jag haft mycket hemskare minnen av den tiden. Då hade jag nog inte kunnat stå som jag gör i dag, flera gånger i veckan och berätta om det.
Respekt för den man är
Joshua Zippis ser mötet som en möjlighet att själv kunna dela sina erfarenheter av historien med andra i framtiden.
– Vi kommer att vara en av de sista generationerna som kommer att kunna höra om det här live, av en riktig person som själv överlevt. Därför är det viktigt att vi berättar det vidare.
Och Tobias Rawets grundläggande budskap är rakt:
– Alla har rätt att kräva respekt för den de är. Ingen ska känna sig lägre än den andra, oavsett religion, hudfärg eller läggning eller om man är duktig eller mindre duktig. Det är vad det handlar om.
Lennart Spetz
lennart.spetz@nvp.se