Efter två veckors lidande fick han äntligen somna in

Insändare 09:58 | 22 mars 2012 När jag första gången stod vid din sängkant inne på Karolinska sjukhuset, kändes det som att du skulle bli bättre.

Jag pratade med dig, pussade på dig, berättade för dig hur mycket jag älskade dig och i gensvar fick jag leenden, kramar i handen och glädjetårar.

Jag hälsade på dig varje ledig timme och tröttnade aldrig, trots att andra skulle tycka att det var som att prata med en vägg ibland. Jag trodde att du kanske skulle vakna och bli bättre om jag pussade dig tillräckligt mycket. Jag var ju din prinsessa, kanske kunde prinsessan väcka dig? Det jag ångrar mest är de sista timmarna i ditt liv. Varför satt jag och åt middag när du långsamt försvann? Varför stod jag inte vid din sida, precis som jag hade lovat dig tusentals gånger?

Den sista timmen gick så snabbt att jag knappt visste vad som hände. Det var som en dimma tills jag, på vägen hem, förstod att du, min underbara farfar, var död. Jag skulle aldrig mer få träffa dig, mer än i tankarna där du uppenbaras som den skrattandes, retandes och pussandes…

Att se en person man älskar, ligga och lida av obotliga smärtor, är det värsta jag någonsin varit med om. Att dessutom inte kunna göra något åt det gjorde hela saken ännu värre. Vi ville verkligen inte att han skulle må dåligt, inte alls men vad skulle vi göra? Efter drygt två veckors lidande fick han äntligen somna in och bli fri från all smärta som han utsattes för. Vi behöver inte längre se honom be om att få dö genom att peka på sig själv och sedan upp mot himlen. Nu vet vi att han är där uppe och att han dessutom mår mycket bättre. Vi hade gärna hjälpt honom om den svenska lagen om eutanasi, aktiv dödshjälp, hade tillåtit det.

När jag tänker på hur många som faktiskt ligger och lider så som min farfar gjorde, mår jag illa. Ska en människa verkligen behöva ligga och må så som han gjorde? Det är inte humant ett dugg och jag som knappt vet vad mänskliga rättigheter innebär tycker att detta går emot dem.

Att personen dessutom vet att den kommer dö samtidigt som den ligger där. I onödan ligger den och har ont, bara för att den svenska lagen hindrar personen att få aktiv dödshjälp. Att man sedan skyller det på att det finns andra som spelar lidande, som vill ta livet av sig bara för att få uppmärksamhet, är så himla fjantigt. Om den personen nu vill ta livet av sig så är det dennes beslut. Du har ett eget liv och det är bara du som bestämmer över det.

Josefine Karlsson,
18 år, Värmdö