Varför kommunen ändrade sig och tog hem Sven-Olof Andersson från Valdemarsvik har hustrun Britta inte fått något svar på. Men huvudsaken är att han är hemma, tycker hon.
FOTO: CARL LUNDBORG
Återförenade på Vindö
Djurö
15:45 | 27 mars 2012
Kommunen skickade sjuke Sven-Olof till Valdemarsvik – 26 mil från hemmet.
Nu är han tillbaka hos hustrun Britta.
– Det är skönt att få komma hit, säger han.
Senast NVP skrev om paret Andersson befann sig Sven-Olof 26 mil från Vindövillan. Värmdö kommun hade placerat honom i Valdemarsvik, trots att det fanns flera boenden i Stockholmsområdet som specialiserat sig på hans åkomma: Huntingtons sjukdom.
– Det var många som ringde efter artikeln. Jag fick kort från folk jag inte kände. Ibland körde jag till Mölnvik och handlade mat istället för till Ica Djurö. Där var det så många som la handen på min axel och ville prata, säger hustrun Britta.
Följde regelverket
Får man placera någon så långt bort? undrade folk. Svaret från kommunen var att de följde regelverket, även om lösningen inte var idealisk.
Då var det disig november, och Britta berättade om hur hon vissa dagar tog bussen från Vindö in till stan på morgonen. Sedan gick hon gata upp och gata ner. På eftermiddagen for hon hem igen.
Den här gången strilar solen in genom fönstren, och Britta är inte längre ensam.
– Det är skönt att få komma hit, men det var bra där nere också, säger Sven-Olof Andersson.
– Men det var för långt dit. Och du gick ner i humör, säger Britta.
Sedan ett par veckor tillbaka bor alltså Sven-Olof hemma, tack vare dagliga besök av vårdpersonal. Framöver väntar växelvård, där hemmet varvas med Ljungs äldreboende. Och förvärras sjukdomen finns numera en plats i Sätra reserverad för Sven-Olof.
Efter 52 års äktenskap går paret mot en ny vår, med aktivitetsspäckade dagar. Datorkurser, simhallsbesök, middagar hos grannar. Ibland sitter de inne och bläddrar i fotoalbum. I dem finns bilder på resor, svampplockning och, förstås, barnbarnen.
”Nagel i ögat”
– De är så fina allihop. Du förstår, minnet är det inget fel på, säger Sven-Olof.
Därmed inte sagt att allt är bra eller enkelt. Huntingtons sjukdom, som ibland kallas för danssjuka, är obotlig och påverkar såväl beteendet som personligheten. Kroppen fungerar inte längre som förut, signalerna går fel. Sven-Olof sammanfattar:
– Det är ett helsike.
– Man får ta det i etapper, säger Britta.
Någon anledning till hemflytten har ingen av dem fått från kommunen. Men Britta har en gissning.
– Det blev väl en nagel i ögat på dem. Till slut blev de tvungna att göra något. Nu vill jag ha honom hemma så länge jag kan.
Fotnot: Socialtjänsten uttalar sig inte om enskilda fall, men har i tidigare intervjuer med NVP sagt att det är mycket ovanligt att någon placeras så långt från sina anhöriga.
Jörgen Löwenfeldt
jorgen.lowenfeldt@nvp.se