"De flydde från Beirut sprngande"

Nyheter 00:00 | 02 augusti 2006 Omkring 2 700 av de svenskar som evakuerats från det krigsdrabbade Libanon flögs hem från Syrien. Annika Gillispie från Nacka arbetade mitt ibland dem, i Aleppo och Damaskus.

Annika Gillispei är tillbaka hemma i Jära sjö.
Foto: Ryno Quantz

JÄRLA SJÖ ALLMÄNT
Fredagen den 14 juli, dagen efter att Israels bombningar av Libanon inleddes, ringde Räddningsverket Annika Gillispie och frågade om hon kunde följa med verkets stödstyrka till mellanöstern. På söndagen satt hon i regeringsplanet på väg dit.
– Vid avresan fick vi veta att vi skulle till Aleppo i Syrien, berättar Annika när NVP träffar henne hemma i lägenheten i Järla sjö.
Annika är sjuksköterska och arbetar på Röda korset. Tillsammans med UD-personal och folk från Räddningsverket, totalt tolv personer, kom hon till Aleppo bara några timmar före den första av 16 bussar med evakuerade svenskar från Beirut.

Trötthet och oro

– Många var utmattade och trötta och hade lämnat Beirut springande. Osäkerheten var stor hos många. Många var oroliga för släktingar som var kvar i Libanon. En kvinna jag mötte hade flytt från Libanon för 28 år sedan och hade inte rest tillbaka förrän just nu.
Annika Gillispies roll i stödstyrkan är att vara ett krisstöd för de med svåra upplevelser bakom sig. Hon är uppvuxen i Saltsjöbaden och har tidigare arbetat som sjuksköterska inom psykiatrin i Nacka och Värmdö. Sedan ett och ett halvt år arbetar hon på Röda korset med att organisera samtalgrupper med drabbade från tsunamikatastrofen i Thailand, där hon också arbetat på plats.
– Man bör ha något människovårdande yrke i botten för att arbeta i den här typen av situationer. Och ha en vana att möta människor i kris.

Stärka och stötta

På plats hjälps alla åt med allt. Som att registrera de evakuerade. Redan på söndagskvällen lyfte de första planen mot Sverige.
– Jag tror att omkring var fjärde av alla vi mötte var under tolv år. Och de hade varit med om mer eller mindre traumatiska upplevelser.
Hur ska man arbeta i en sådan situation?
– Man ska stärka och stötta. Inte försöka ta upp det som varit otäckt utan se till det som är bra. Barnen kan få hjälpa till med saker som de känner att de klarar av, som att gå ärenden och bära väskor. Vuxna kan ha större behov av att prata om det som hänt.

Mycket väntan

Efter tre dagar hade 750 personer flugits hem och Annika flyttades till Damaskus.
Där bestod arbetet i att på hotellen samla ihop dem som skulle med olika plan och följa dem till flygplatsen. Annika uppskattar att stödstyrkan arbetade i snitt 20 timmar per dygn under den vecka de var på plats.
– Mycket av tiden var väntan. Det viktiga är att man är närvarande.
Hur har det här uppdraget påverkat dig?
– Man blir ödmjuk inför livet och tillvaron och ser hur bra man har det. Hemma känner man tomhet eftersom man arbetat tätt och intensivt med andra. Det tar några dagar att hitta tillbaka till vardagen.

Lennart Spetz
lennart.spetz@nvp.se