Möjabornas egen kulturskatt
Kultur & Nöje
16:00 | 04 augusti 2003
I en liten stuga, högt uppe ovanför Skäret, väl dolt för skärgårdsturisten, ligger ett litet, litet museum. Här, bakom idag döda ting, finner vi en ofattbar och dramatisk historia och en och annan raritet från 1600-talet.
Siv Andersson visar det äldsta daterade föremålet på Möja hembygdsmuseum, en form för ostmassa daterad 1686. Lilla bilden: Psalmboken som är daterad före rdet att yssarna kom till Möja och brände ner allt. Foto: Ryno Quantz
MÖJA KULTURHISTORIA
Solen gassar från en molnfri himmel. Inte en vindpust känns inne bland husen i Berg. Grusvägen vindlar sig fram, mellan stugorna och bergväggen. Väl dolt, högt uppe på berget, ovanför Bergs by, ligger Möja Hembygdsmuseum.
Det grundades av komminister Erik Bernhard Gustavsson som ansågs vara ett riktigt original. Han var verksam på ön mellan åren 1888 och 1926. Att det döljs mycken dramatik bakom de idag så oansenliga tingen syns inte vid ett första ögonkast. Siv Andersson ordförande i Föreningen Möja Hembygdsmuseum berättar livfullt om hur det gick till förr:
– Pastor Gustavsson tyckte Möjaborna var syndiga som slängde så mycket grejer. Han började spara på gamla ting i Kyrktornet, berättar hon. Till slut fick komministern ihop väldigt mycket saker och det blev ont om plats i tornkammaren. Han fick tillgång till Bergsstugan, som påstås ha varit en krog och dit flyttade han sina samlingar.
Hitflyttad av konfirmander
Idag består Möja museum av Bergsstugan som troligtvis är byggd i slutet av 1700-talet, Lökastugan som är hitflyttad med hjälp av 1924-års konfirmander och byggdes i mitten av 1700-talet samt Sjöboden som byggdes 1984-85. Pastor Gustavssons samlingar berättar om hur det var att leva i skärgården långt före Waxholmsbolagets tidevarv, om fiske och brödbak, om livet på öarna och till sjöss.
– Man gjorde det mesta själv, de hade nog jämnt göra att överleva, man rodde in saltströmming till stan, och bytte strömming mot säd och tyg, på vintern åkte man strömmingslurkor, berättar Siv Andersson, själv född på Karklö.
Klädedräkter
Till Vaxholm hade möjaborna en 25–30 distans att ro, in till Stockholm runt 36 distans. När Waxholmsbolaget började trafikera Möja i slutet på 1800-talet tog det fem timmar ut till ön. Idag kör Möjaborna in till Stockholm med egna båtar på en timme och 45 minuter.
I ett av rummen i Bergstugan förvaras Möjabornas klädedräkter, man skulle kunna tro att öfolket inte hade någon vidare kännedom om vad som var på modet, men en sirligt sydd, gröngul yllejacka visar på motsatsen. Bland rariteterna på museet finns bl a en ostform från 1686. Ostformen är en gåva av G E Andersson på Stavsudda. En gammal flintlåsmusköt från mitten av 1700-talet hänger på väggen, kanske någon Möjabo sköt säl och fågel med den.
Rysshärjningar
För Möjas historia består också till en stor del av berättelser från rysshärjningarna. Hela Möja blev nedbränt 1719 då ryssarna klev iland. Ryska kanonkulor har upphittats vid landsvägsbygget. Det enda som blev kvar var kapellet.
– Man skövlade, brände, stal djur och brände ner alla hus ända in i mellanskärgården, berättar Siv.
Men en flicka klarade sig, Ragnhild, hon hoppade i sjön och gömde sig i en grotta ovanför Ramsmora. När folket hittade hennes hatt som flöt omkring trodde man hon dött. Sedan dess heter gömstället förstås Ragnhilds grotta.
Varje år har museet 250 besökare. Museet drivs idag, som förr, helt av ideellt arbete. De sju styrelsemedlemmarna delar på arbetet under de sju sommarveckorna som museet håller öppet.
Charlotta Westling
charlotta.westling@nvp.se